You just wish there was a door that would appear that you can go disappear through
(by cornsilk)
Svetten, igen. Idag är musklerna varma, och svetten har lämnat små saltfläckar på kläderna. Jag lyssnar på Lykke Li och Lupe Fiasco i solskenet och tänker på en annan sak när jag sipprar vodka som vore det vatten. Ensamheten i den varma parken, ungefär, med grönt gräs under mina ben. När jag går och kissar i en buske känns det som om min blåsa aldrig tar slut.
När jag var liten gjorde jag det här också. Svedde min hud i solen, blev röd och fräknig, mitt hår fick en konstig blond färg, min kropp var muskler och senor och ibland något annat. Oftast var jag våt också, från alla de bäckar och vattendrag och sjöar jag slängde mig i utan minsta tanke på vad som fanns i dem. Min reaktion på när jag såg vatten var en väldigt kroppslig törst. Jag måste ha druckit litervis av Mälarens vatten i min barndom. Och idag vände jag mig lite lätt i en utav Stockholms ändlösa parker, hörde marathon-löparna andas tungt bortifrån vägen, och sörplade vodka förnöjt medan jag såg på dem från min plats under ett träd.
Jag skakar på mig när jag kommer hem. Löv faller ut ur mitt hår. I spegeln är en röd liten argsint krabba med bleka läppar. De konstiga känslorna som kommer till ytan när jag är full hade jag glömt bort – jag har varit torr så länge. Jag hade glömt värmen som sprider sig från mellan benen, den sexuella lusten som stiger i halsen, hur jag längtar och längtar...
Döden dö, ungefär
Huvudet dunkar och snurrar. När jag går över golvet – jag vet att det är ett betonggolv, huset är uppbyggt som små betonglådor på betonglådor, knappt tio år gamla – så känns det som om golvet sviktar under mina fotsteg. I hörnen ligger mat och skräpar; sådant man köper och äter när man känner en stor skuld över det hela. Eller, alltså, jag vill inte äta – igen – så jag köper småbitar, proppar i mig en gång om dagen, och väntar sen på att få somna om. Två gånger om dygnet får jag ta maxdosen av ångestdämpande. (Vad händer om jag häller upp ett piller för mycket?)
Jag fryser i sängen; solen skiner in över min säng, jag fryser ändå. Det är kallare nu än det var i vintras.
Jag vill sluta äta mat och dricka vatten helt. Bara svälja piller. Tack och lov finns det ingen ätstörning för det här – det är bara en mindre störning i sig själv. Inget som har klassificerats, analyserats, blivit till ett forum på online-communities. Jag är ingenting: det gör mig glad. Ju mindre värde jag har, desto mindre skillnad gör det när jag dör.
Jag har börjat räkna hur länge det kan gå innan folk blir oroliga. Åtminstonde tjugofyra timmar, kanske att jag lyckas med upp till en vecka. Genom åren har jag vant folk vid att jag inte hör av mig på längre tidsperioder. Det skulle kunna gå. Timmar och dagar och veckor som försvinner innan någon anar det. Tiden går så snabbt, och mycket förändras iochmed dess våldsamma gång.
Sanningen? Jag skulle kunna sjunka undan nu. Och ingen skulle märka det, egentligen – bara en lite längre tystnad.
Men om jag överlever denna dag då, frågar jag mig själv. Ja, då köper jag väl en tågbiljett och flyr från Sverige. (Igår, i mina drömmar, så tog jag en buss ut till skogens kant vid Vaxholm, och gick och gick. Jag tog skärgårdsbåtar och gick över öar, sov i skogar, väntade på att frysa ihjäl helt och hållet. Med min gula väska på ryggen och en flaska med ljummet vatten tryckt mot mitt bröst, i avsaknad av religös tro.)
There is a battlefield now
Jag står i duschen och sköljer ur mitt hår när jag får syn på puffen. Den där vita duschpuffen som jag hällt duschgelé på i vad som känns som år. Och jag hatar den nu.
Så jag river sönder den.
Mina hungriga ögon letar efter något mer att riva sönder efter att duschpuffen ligger i remsor vid mina våta fötter. Hur kontrollerar du en ilska som den här – en ilska framvuxen av att en människa backats in i ett hörn och inte finner någon som vill lyssna alls? Min mage vänder sig, varv efter varv, och jag går igenom lägenheten, letar efter saker att ha sönder. Allt ska gå sönder. Och jag tänker inte följa dessa jävla regler längre. Regler om att så länge man bara går till doktorn så blir allt magiskt bättre. Regeln om att så länge du bara litar på vad de har att säga och följer dem till punkt och pricka, så blir allt vanligt och normalt. Fuck that shit. Jag följde en gång. Två gånger. Flera gånger. Sen blev allt sämre. Jag tror inte på att bli bättre – inte för mig själv.
Nu ska dörrarna spikas. Allt ska förstöras. Jag bryr mig inte längre – det finns inget att bry sig om. Världen finner sitt slut inom mig, den personliga apokalypsen påbörjas. Det finns ingen soluppgång.
Så jag river sönder den.
Mina hungriga ögon letar efter något mer att riva sönder efter att duschpuffen ligger i remsor vid mina våta fötter. Hur kontrollerar du en ilska som den här – en ilska framvuxen av att en människa backats in i ett hörn och inte finner någon som vill lyssna alls? Min mage vänder sig, varv efter varv, och jag går igenom lägenheten, letar efter saker att ha sönder. Allt ska gå sönder. Och jag tänker inte följa dessa jävla regler längre. Regler om att så länge man bara går till doktorn så blir allt magiskt bättre. Regeln om att så länge du bara litar på vad de har att säga och följer dem till punkt och pricka, så blir allt vanligt och normalt. Fuck that shit. Jag följde en gång. Två gånger. Flera gånger. Sen blev allt sämre. Jag tror inte på att bli bättre – inte för mig själv.
Nu ska dörrarna spikas. Allt ska förstöras. Jag bryr mig inte längre – det finns inget att bry sig om. Världen finner sitt slut inom mig, den personliga apokalypsen påbörjas. Det finns ingen soluppgång.
Vi är framtidens terrorister
Studenttider. Jag känner förväntningen i luften, och trycker ner mina studieböcker i axelremsväskan och höjer volymen på musiken.
Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.
Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.
Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.
Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.
I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.
Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...
Vildungen: Ha.
Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?
Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?
Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.
Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?
Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.
Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.
Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.
Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.
I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.
Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...
Vildungen: Ha.
Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?
Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?
Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.
Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?
What's the lesser of two evils?
If a suicide bomber made to look pregnant
manages to kill her target or not?
What's the lesser of two evils?
What's the lesser of two evils?
If she kills them or dies in vain?
Nature has fixed no limits on our hopes
What's the lesser of two evils?
If a suicide bomber made to look pregnant
manages to kill her target or not?
What's the lesser of two evils?
What's the lesser of two evils?
If she kills them or dies in vain?
Nature has fixed no limits on our hopes
What's the lesser of two evils?
I slutändan: JAG är alpha & omega
Jag öppnar studieböckerna igen. Vädret i Stockholm har gett mig kväljningar hela dagen, och jag släpade mig hem på morgonen efter att ha drivit in och ut genom affärer utan att registrera vad de hade i sig. Min panna var rynkad; jag hade problem att formulera meningarna jag ville få igenom mitt sinne.
De 16 delarna i den första figuren ger tillsammans ett rörigt intryck. Man ser inget samband eller sammanhang mellan dem. De verkar utslängda på måfå. Det tycks inte finnas något "klister" som håller ihop dem till ett begripligt mönster. I den andra figuren hänger de 16 delarna ihop på ett sätt som man förstår. HELHETEN utgör enkelt något mer än summan av delarna!Jag stänger studieboken – Zigma av Bengt-Arne Bengtsson – och går mot sängen igen. Mot mitt bröst trycker jag en kudde. Det är första gången jag somnar med kläder på mig på månader; den lätta tunna kjolen faller mellan mina ben när jag vrider mig. I mina drömmar blir jag slagen, om och om igen.
When I grow up
when i grow up
i want to be a forester
run through the moss on high heels
that's what i'll do
throwing out boomerang
waiting for it to come back to me
when i grow up
i want to live near the sea
crab claws and bottles of rum
that's what i'll have
staring at the seashell
waiting for it to embrace me
Hornstull
Åk till Hornstull. Stå på sidan vart tågen går till Fruängen och Norsborg. Ha Goldfrapp i hörlurarna. I underjorden finns det inga säsonger, inget ljus, bara du. Så vem är du, där?
Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.
Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.
Tåget går.
Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.
Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.
Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.
Tåget går.
Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.
Sushi special
Huvudet värker. Utanför fönstret är det fredag och tonårspojkar visslar högt när de går med klirrande påsar och utklämda finnar, fjunig hårväxt. Jag har bara varit intresserad av en enda tonårspojke; när jag försökte säga hej då till honom så reagerade han inte.
Men det tänker jag inte på när jag blandar wasabismeten med sojasåsen och drar av fiskfilén innan jag lägger den på riskudden igen. Tittar på klockan, väntar en minut. Sedan äter jag sushibiten med fingrarna. (Börjar om processen, med alla fjorton bitar.)
Under huden darrar blodet.
Jag är en tvådelad person – en del av mig sjunker under havet emellanåt, en annan flyger över molnen. Jag åt nog upp min tvilling när jag låg i min moders mage; jag känner att jag är två olika personer emellanåt. Om inte fler. Det är fler. Min älsklingshobby är att låtsas att jag är någon annan – när jag var ung och hade högklackar så köpte män drinkar åt mig och jag gav dem en identitet som inte var min. Jag är född i Sydafrika, men har bara vaga minnen därifrån. Min pappa tog mig från min mamma och flyttade runt i en massa länder – jag växte upp på hotell medan han gick på konferenser. Jag vet vartenda skrymsels placering på hotellen i Singapore, min favoritmat är dumplings från ett gatustånd i Hong Kong. Jag höll på att utbilda mig inom management, men fick astma av de kapitalistiska tankegångarna. Nu spelar jag basfiol för småmynt.
Om du känner igen historian, käre man som surfar in här, så ber jag om ursäkt. Du var jättetrevlig, men jag var ingen för dig. Även om du sa att du inte var normal så ljuger inte dina byxor. Men du, det finns andra. Fast de kanske inte gillar sushi lika mycket som jag gör...
Provocera mera
En gång ville jag bli författare. Jag hade väldigt många tankar om skrivande, för det pulserade inuti mig, vibrerade, var som en slags extas i vilken jag fann mig själv. Sen började orden bli torra, och jag blev irriterad när sidorna förblev tomma. Sen drack jag bort all den där sorgen jag påstod att jag hade då jag inte kunde skriva, och det blev bättre.
Nu när jag har slutat dricka så sitter jag och bläddrar igenom år av svarta Moleskineböcker. Vissa rader attackerar mig, lyfter upp minnen.
Problemet med dagens läsare är att de bara tycker om vad de kan relatera till, känna igen sig i. Det stör mig. Jag vill få dem att läsa om en människa som de inte kan känna igen sig i. Injaga skräck i dem med det enklaste: okändheten.
Nej mamma, när jag var liten ville jag inte bli författare, jag ville bli provokatör.
Nu när jag har slutat dricka så sitter jag och bläddrar igenom år av svarta Moleskineböcker. Vissa rader attackerar mig, lyfter upp minnen.
Problemet med dagens läsare är att de bara tycker om vad de kan relatera till, känna igen sig i. Det stör mig. Jag vill få dem att läsa om en människa som de inte kan känna igen sig i. Injaga skräck i dem med det enklaste: okändheten.
Nej mamma, när jag var liten ville jag inte bli författare, jag ville bli provokatör.
Människoleken
Jag blir förvirrad av människor. För det mesta tror jag att alla jag omger mig med är emot mig, hatar mig, motarbetar mig; jag blir osäker på hur mycket kärlek oss emellan det fanns när det väl är över — jag ser tillbaka och allt är färgat av uppbrottet, avskedet. Jag ser tillbaka på H och allt jag ser är en kvinna för rädd eller apatisk för att säga nej till mig, och Y ser jag, jag ser mig själv som kvävande hos henne och hon var den oskuldsfulla. Men vi utnyttjade varandra.
Jag kan inte riktigt alltid förstå att det fanns kärlek i vänskapen. Dessa genomgående problem i mina relationer. Jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill kunna ha lösheten igen, inte lägga för mycket betydelse i allting, förstå att andra kan ha sina asociala stunder precis som jag, att saker tar tid, etc. Det är ju så. Med mig. Om någon visar intresse i mig blir jag helt till mig, men så fort det börjar lida några månader in blir jag rädd och tveksam, ifrågasättande av allt. I mitt tankesätt analyserar jag sönder oss, och i början var jag ju så kärleksfull och till mig.
Mitt ex kvävde mycket av vad som var jag. I eftersviterna av henne blev jag sliten mellan att vara social och att dra mig undan. En viss del av mig formas av vad andra tycker om mig, men mindre allteftersom tiden går – min nuvarande är inte hemsk, hon är underbar – men hon... Så hon sög livet ur mig. EX var hemsk, emellanåt. Hon dömde mig, fick mig att skära bort stora delar av det som var mig själv, gjorde mig till en självförnekare; jag knöt ihop mina händer, tryckte ihop mina knän, var täckt och hel och ren för henne. Och så stympad.
Det var svårt, efter henne. Många sociala interaktioner var jag helt inkapabel till, och är det fortfarande. (Men det blir långsamt bättre.) Hon kallade mig en gång, mot slutet, för gift: och om jag var det för henne, var hon det lika mycket för mig.
Länge tänkte jag på människor runt omkring mig som att de droppade gift i mig; men även att jag, med mina suicida instinkter och självförstörelsetendenser, dröp gift in i dem – hela det sociala spelet var en lång rad av förgiftning, passerandes från en person till en annan. Dropp dropp dropp.
Historians gång
Jag: Nu går jag igenom min egna historia. Den känns så full med händelser, med känslor som ännu kan röras upp, med saker som verkar vara avslutade men inte alltid är det.
Vildungen: Inte allting kan få ett slut. Det är poängen. The end is the beginning is the end. Beginning is the end is the beginning. Där du börjar, där börjar också jag; du slutar inte, där tar jag vid ännu mer. För övrigt... Historia är ett trist ämne. Det är saniterat och rensat, vinklat från vinnarnas och överlevarnas synpunkt. De har plockat bort allt de inte förstod.
Jag: De?
Vildungen: De som skrev historian. De vita männen med makt. Europa har den tråkigaste historian, för den är så torr. Läs om mayakulturen istället, Egyptien... De första kornen av civilisation. Babylon. Aborginer och maori, Påskön.
Jag: Men kan historian vändas från trist till intressant om man gör den personlig?
Vildungen: Oavsett kommer dagens historia vara helt irrelevant om ett par hundra år. Ingen bryr sig om att du dammsög idag, eller att du luktar rengöringsmedel och dina fötter värker. Det kommer inte betyda något ens om tio år. Vardagen slutar betyda något så fort den är över.
Jag: Jag försöker få ett liv igen.
Vildungen: Vad? Tyckte du inte att det livet du levde var nog?
Jag: Att ligga ensam i en säng och lukta på min egen svett? Att känna ensamheten tryckas mot mitt nyckelben, att höra hjärtat slå dovt i mitt bröst. Jag var bara ensam, och trött, med hud som föll av. Det var ett ointressant liv. Nu är mitt hår konstant blött, mina muskler värker dovt, och jag dricker te då jag sitter och vilar mellan varven.
Vildungen: Jag kan inte hjälpa att hata dig, litegrann. Mellan varven.
Jag: Då vinner jag den här omgången.
Vildungen: Inte allting kan få ett slut. Det är poängen. The end is the beginning is the end. Beginning is the end is the beginning. Där du börjar, där börjar också jag; du slutar inte, där tar jag vid ännu mer. För övrigt... Historia är ett trist ämne. Det är saniterat och rensat, vinklat från vinnarnas och överlevarnas synpunkt. De har plockat bort allt de inte förstod.
Jag: De?
Vildungen: De som skrev historian. De vita männen med makt. Europa har den tråkigaste historian, för den är så torr. Läs om mayakulturen istället, Egyptien... De första kornen av civilisation. Babylon. Aborginer och maori, Påskön.
Jag: Men kan historian vändas från trist till intressant om man gör den personlig?
Vildungen: Oavsett kommer dagens historia vara helt irrelevant om ett par hundra år. Ingen bryr sig om att du dammsög idag, eller att du luktar rengöringsmedel och dina fötter värker. Det kommer inte betyda något ens om tio år. Vardagen slutar betyda något så fort den är över.
Jag: Jag försöker få ett liv igen.
Vildungen: Vad? Tyckte du inte att det livet du levde var nog?
Jag: Att ligga ensam i en säng och lukta på min egen svett? Att känna ensamheten tryckas mot mitt nyckelben, att höra hjärtat slå dovt i mitt bröst. Jag var bara ensam, och trött, med hud som föll av. Det var ett ointressant liv. Nu är mitt hår konstant blött, mina muskler värker dovt, och jag dricker te då jag sitter och vilar mellan varven.
Vildungen: Jag kan inte hjälpa att hata dig, litegrann. Mellan varven.
Jag: Då vinner jag den här omgången.
En cirkel.
Jag leker Riktig Människa. Går upp tidigt på morgonen och motionerar med andra yrvakna människor, juicen från en färskpressad apelsin skvalpar i min mage, hummar OM OM OM OM för mig själv. Mitt hår är smålockigt från regnet som öst ner på mig när jag gått längsmed Hornsgatan, och när den där känslan, stressen, dykt upp, har jag viskat till mig själv: zen.
En annan sak jag kom att tänka på när jag gick längsmed Hornsgatan: zen låter, när man hummar det till sig själv för att lugna ner sig efter att händerna börjat darra och paniken börjat stiga – då väljer man det Rätta Ordet, och då lugnar sig känslorna – men det låter som om jag säger sen. Jag undrar: skjuter dessa känslor på sig själva, kommer de att utveckla sig till fullo i framtiden? Eller förändras dem? Energi dör ju aldrig, den bara... Förvandlas.
En annan sak jag kom att tänka på när jag gick längsmed Hornsgatan: zen låter, när man hummar det till sig själv för att lugna ner sig efter att händerna börjat darra och paniken börjat stiga – då väljer man det Rätta Ordet, och då lugnar sig känslorna – men det låter som om jag säger sen. Jag undrar: skjuter dessa känslor på sig själva, kommer de att utveckla sig till fullo i framtiden? Eller förändras dem? Energi dör ju aldrig, den bara... Förvandlas.
(PS: Mina muskler har sträckts de senaste dagarna. Luften sjuder med tankar. Och blogg.se har inte låtit mig logga in förrän nu.)
Ska vi bli filosofiska nu?
(by)
Hur kan en människa som valt ett liv som är väldigt annorlunda, som kanske inte räknas som en lyckohistoria fylld med solsken och framgång, hur kan denna människa stå sig mot andra som "lyckas" och hånar denna... Förlorare?
Vad svarar man? Talar man om annorlunda livsförhållanden? Går man in på en filosofisk debatt? En om psykvårdens misslyckaden, en om sitt egna misslyckande som psykpatient? (Jag hittar fakturan från när jag senast var inlagd. Jag vet inte varför jag sparat den, men jag klarar inte av att kasta bort räkningen den här gången heller.)
Vad är jag värd? Jag har inte ett jobb, inte avklarat mina studier, min lägenhet är en box som flödar över med skräp och självskadekänslor; jag är ett stort socialt experiment som misslyckats, om man säger så.
Två liv i all enkelhet
Odjuren har gått och lagt sig igen. De väntar på kärleken.
Hon ska snart korsa land och rike och vattenmassor och komma till mig. Hon kommer. Jag behöver bara långsamt strypa tiden som ligger emellan henne och mig. Hur dödar man bäst tid?
Jag gör en lista över möjliga svar, väljer ett. Anmäler mig till en kurs och vaknar tidigare på morgonen. Det är ett av samhällets mest effektiva trick: det här att shockas när man vaknar tidigt, för allt i detta land är förlagt till att börja så tidigt så att man inte kan få i sig konstiga tankar och idéer. Sådan röta kan ju äta upp oss inifrån.
Så jag vaknar obönhörligt tidigt. Jag hör hur odjuren lider av den grymma morgonen, de kryper ihop, undan för ljuset, och jag klappar dem förstrött innan jag snubblar genom lägenheten och ramlar in i någonting. Mina ögon är grumliga medan jag klär på mig, fyllda med gult grus. I mitt bakhuvud registrerar jag ett ljud, sedan är det borta igen. Jag sätter på mig mina hörlurar sist, slår på musiken, höjer volumen, går ut. Världen öppnar sig: min otroligt lilla värld. Jag ser vägen framför mig redan. Känner tyngden av böcker mot höften.
Dagarna går. Ibland framåt, oftast bakåt. Man tittar åt olika håll och ser en spegel som reflekterar ens hela liv. Jag förstår inte folk som kan bo på samma ställe i tre år och gå till samma skola i lika många år; som pendlar måndag till fredag och studerar plikttroget, gör sina läxor, plitar ner duktiga ord, städar rummet, har ett socialt liv, skaffar jobb, skaffar partner, dör. Jag har aldrig förstått matematiken bakom den: viljan bakom denna matematik. Jag inser att i detta ämne, där har jag inget som jag kan tala om. Istället får jag gå brevid, titta på ljusen. Hitta min egna väg.
Med dessa tankar så kommer natten. Så kommer odjuren upp från sina djupa vrår. De river mig i ryggen.
Det bästa med att ha ett funtkionellt liv är att man kan leva ett dysfunktionellt liv bakom denna förgrund, och folk behöver inte veta.
Tanken får mig att le: på tunnelbanan med mitt lysande röda läppstift, när jag kommer hem och värmer rester från gårdagen; när jag beger mig ut igen istället för att göra läxorna. I fake it so real I am beyond fake.
Hon ska snart korsa land och rike och vattenmassor och komma till mig. Hon kommer. Jag behöver bara långsamt strypa tiden som ligger emellan henne och mig. Hur dödar man bäst tid?
Jag gör en lista över möjliga svar, väljer ett. Anmäler mig till en kurs och vaknar tidigare på morgonen. Det är ett av samhällets mest effektiva trick: det här att shockas när man vaknar tidigt, för allt i detta land är förlagt till att börja så tidigt så att man inte kan få i sig konstiga tankar och idéer. Sådan röta kan ju äta upp oss inifrån.
Så jag vaknar obönhörligt tidigt. Jag hör hur odjuren lider av den grymma morgonen, de kryper ihop, undan för ljuset, och jag klappar dem förstrött innan jag snubblar genom lägenheten och ramlar in i någonting. Mina ögon är grumliga medan jag klär på mig, fyllda med gult grus. I mitt bakhuvud registrerar jag ett ljud, sedan är det borta igen. Jag sätter på mig mina hörlurar sist, slår på musiken, höjer volumen, går ut. Världen öppnar sig: min otroligt lilla värld. Jag ser vägen framför mig redan. Känner tyngden av böcker mot höften.
Dagarna går. Ibland framåt, oftast bakåt. Man tittar åt olika håll och ser en spegel som reflekterar ens hela liv. Jag förstår inte folk som kan bo på samma ställe i tre år och gå till samma skola i lika många år; som pendlar måndag till fredag och studerar plikttroget, gör sina läxor, plitar ner duktiga ord, städar rummet, har ett socialt liv, skaffar jobb, skaffar partner, dör. Jag har aldrig förstått matematiken bakom den: viljan bakom denna matematik. Jag inser att i detta ämne, där har jag inget som jag kan tala om. Istället får jag gå brevid, titta på ljusen. Hitta min egna väg.
Med dessa tankar så kommer natten. Så kommer odjuren upp från sina djupa vrår. De river mig i ryggen.
Det bästa med att ha ett funtkionellt liv är att man kan leva ett dysfunktionellt liv bakom denna förgrund, och folk behöver inte veta.
Tanken får mig att le: på tunnelbanan med mitt lysande röda läppstift, när jag kommer hem och värmer rester från gårdagen; när jag beger mig ut igen istället för att göra läxorna. I fake it so real I am beyond fake.
Alfabetet: det personliga
A:
Allting börjar. Det är det hemska. Allting har en början, och den är väldigt lätt att minnas, för början känns alltid vacker – det vackra med början är att man kan gräva bakåt och bakåt i historian tills man hittar början såsom man själv vill ha den. Det finns kanske inte en ultimat början för många skeenden, det finns många. Rota i lådor, hitta fler, rota i minnen, fyll dig själv utav olika ställen att börja på.
B:
Barndomen. Det finns många teorier inom vetenskapsmännen. De mäter värden från barndomen, evaluerar information och manipulerar värden. Barnen leker genom åren, alltid föds det någon ny, alltid flyttar någon: man växer så snabbt och de vuxna förstår hur gamla de blir när de ser på den mest vilda ungdomen: helt ofjättrad från åldersnoja och med smuts under naglarna från sandlådan.
När jag var liten var jag envis. Jag minns mycket mer, men mest av allt minns jag envisheten. Jag slogs och bråkades och lät mina naglar växa långa bara för att kunna rivas. Mitt hår var en röra av blonda strån, jag tuggade på dockor och kissade på gröna gräsmattor. Det tog år att tämja ytan.
Vetenskapsmän och Freud och andra diskuterar barndomen. Jag säger: jag slickade på stolpar, jag ville ha det jag inte kunde ha, det är så enkelt. Min samtalsterapeut säger: Var det verkligen så enkelt? Jag slutar besöka henne.
C:
Jag brukade beskriva mina livsval som cykler. Att man faktiskt kunde mäta hur länge jag var intresserad av något. Jag tappar det väldigt snabbt. Det kommer och går. Inombords kände jag hur fågeln fenix föddes och dog, om och om igen.
D:
När jag var liten förlorade jag någon. En död, som det brukar gå. Jag var så liten, knappt medveten, knappt öppen för världen. Och så stirrade döden på mig och jag förstod inte vad den försökte säga och skrek i ren rädsla. En dog, flera överlevde, jag bland dem. Döden kan ibland vara sådär hemskt löljigt liten, i att det krävs så lite, så absolut lite, för att den ska inträffa. Snäpp snipp snapp, så var livet slut. Ungefär.
Tio år senare gick jag i en vinterdvala genom staden, då jag kände en doft. Den dödas doft. Jag vände mig om efter personen som bar doften, följde efter. Ville lägga armarna om personen, le, säga att allt var bra igen, vi var tillsammans igen, jag har väntat på dig att komma tillbaka. Trots att jag vet att det inte finns någon återvändo från döden så trodde jag so absolut på att den personen, DEN PERSONEN, att den var mig kär. Allt genom en doft.
Parfymer som säljs i dussintalet. Jag köper en viss doft. Jag undrar om folk som kommit mig nära och sen försvunnit ur mina liv kommer ihåg min doft. Om det får dem att känna sig vilsna i sin egna nostalgi som jag. Jag spenderar timmar i parfymavdelningar, sniffar provstickor, varvar med kaffebönor, börjar om. Jag letar efter minnen bland flaskorna. De finns där: en minnesfabrik. (Vart hittar jag dig där? Du hittar mig under Coco Chanel Mademoiselle & Karl Lagefeld Kapsule vol II: Floriental. Ibland under den enkla lotusblomessänsen.)
Allting börjar. Det är det hemska. Allting har en början, och den är väldigt lätt att minnas, för början känns alltid vacker – det vackra med början är att man kan gräva bakåt och bakåt i historian tills man hittar början såsom man själv vill ha den. Det finns kanske inte en ultimat början för många skeenden, det finns många. Rota i lådor, hitta fler, rota i minnen, fyll dig själv utav olika ställen att börja på.
B:
Barndomen. Det finns många teorier inom vetenskapsmännen. De mäter värden från barndomen, evaluerar information och manipulerar värden. Barnen leker genom åren, alltid föds det någon ny, alltid flyttar någon: man växer så snabbt och de vuxna förstår hur gamla de blir när de ser på den mest vilda ungdomen: helt ofjättrad från åldersnoja och med smuts under naglarna från sandlådan.
När jag var liten var jag envis. Jag minns mycket mer, men mest av allt minns jag envisheten. Jag slogs och bråkades och lät mina naglar växa långa bara för att kunna rivas. Mitt hår var en röra av blonda strån, jag tuggade på dockor och kissade på gröna gräsmattor. Det tog år att tämja ytan.
Vetenskapsmän och Freud och andra diskuterar barndomen. Jag säger: jag slickade på stolpar, jag ville ha det jag inte kunde ha, det är så enkelt. Min samtalsterapeut säger: Var det verkligen så enkelt? Jag slutar besöka henne.
C:
Jag brukade beskriva mina livsval som cykler. Att man faktiskt kunde mäta hur länge jag var intresserad av något. Jag tappar det väldigt snabbt. Det kommer och går. Inombords kände jag hur fågeln fenix föddes och dog, om och om igen.
D:
När jag var liten förlorade jag någon. En död, som det brukar gå. Jag var så liten, knappt medveten, knappt öppen för världen. Och så stirrade döden på mig och jag förstod inte vad den försökte säga och skrek i ren rädsla. En dog, flera överlevde, jag bland dem. Döden kan ibland vara sådär hemskt löljigt liten, i att det krävs så lite, så absolut lite, för att den ska inträffa. Snäpp snipp snapp, så var livet slut. Ungefär.
Tio år senare gick jag i en vinterdvala genom staden, då jag kände en doft. Den dödas doft. Jag vände mig om efter personen som bar doften, följde efter. Ville lägga armarna om personen, le, säga att allt var bra igen, vi var tillsammans igen, jag har väntat på dig att komma tillbaka. Trots att jag vet att det inte finns någon återvändo från döden så trodde jag so absolut på att den personen, DEN PERSONEN, att den var mig kär. Allt genom en doft.
Parfymer som säljs i dussintalet. Jag köper en viss doft. Jag undrar om folk som kommit mig nära och sen försvunnit ur mina liv kommer ihåg min doft. Om det får dem att känna sig vilsna i sin egna nostalgi som jag. Jag spenderar timmar i parfymavdelningar, sniffar provstickor, varvar med kaffebönor, börjar om. Jag letar efter minnen bland flaskorna. De finns där: en minnesfabrik. (Vart hittar jag dig där? Du hittar mig under Coco Chanel Mademoiselle & Karl Lagefeld Kapsule vol II: Floriental. Ibland under den enkla lotusblomessänsen.)
Kyssdrömmar #3
Jag målar hennes naglar. Hon har en hudton som gör så att den här färgen, den vampröda, dödsröda, mördarröda, pin-upröda passar perfekt på hennes filade naglar. Hennes händer rycker lite i mina, och jag tittar upp på henne. Hon flinar; jag säger till henne att sitta still för en gångs skull. När hennes fingrar varit stilla länge nog så doppar jag penseln och sätter den mot nageln, trycker till lite så att den sprider ut sig som en solfjäder, drar från botten till toppkant. Repeterar. Jag håller hennes händer stilla medan lacket torkar – vet hur ivrig hon kan bli, hur rastlös hennes fingrar är – och när de är torra kysser jag hennes tumme försiktigt. Sen sluter jag mina läppar om den, låter min tunga snudda vid tummens topp. Hennes fingrar smakar salt.
I'm going... hunting...
Jag är rastlös. Även fast det är stora sår på min kropp måste jag tvinga på mig kläder och gå ut: mina ben kräver att jag förflyttar mig. Jag går nog natten ut också, den driften är i mig. (Nattliga stadsvandringar är inte så farliga som man tror, om man bara vet hur man gör det.)
Lämna gärna ett ord medan jag är borta. Mina fötter kommer vara svullna i dagar när jag återvänder.
Nu. Vart är skorna?
Lämna gärna ett ord medan jag är borta. Mina fötter kommer vara svullna i dagar när jag återvänder.
Nu. Vart är skorna?
C'eci n'est pas une hinna.
(från DN)Den gamla fördomsfulla mödomshinnan har gjort sitt. Spräckt, brusten, blödande och förödande betydelseladdad; äntligen är den på väg att försvinna för gott.
RFSU har nu med kraft och kreativitet lanserat ett nytt, och med tanke på kvinnans anatomiska beskaffenhet, betydligt mer relevant ord: slidkrans.
En slidkrans motsvarar vad saken gäller. Det finns ingen hinna, det finns ett slemhinneveck, har Åsa Regnér, generalsekreterare på RFSU, sagt, och talat om ordets makt över tanken.
Ja, tala om makt, hur dessa små slemhinneveck varit utgångspunkt för våldsinriktade makthierarkier för män genom historien och kulturerna. Och längst ner, under allt och alla, har vi flickan med slemhinnevecket. Och den groteska föreställningen att denna flicka har en ägare med rätt att ta oskulden genom att penetrera henne.
Tyvärr finns det ord för detta. Ord som hängt med allt för länge, och som styrt medvetandet. Ord som mödomshinna passar på museum med en förklarande text. Men det har inte i ett modernt språk i en modern tankevärld att göra.
Det är befriande med kloka människor som förstår att orden har betydelse.
Tiden för med sig förändringar. Myter håller fortfarande en kraft över oss.
(Tänk mörkret. Tänk på vem du blir i mörkret. Att resonemanget faller bort, att det primitiva stiger igen, att långtsamt så faller man bakåt genom logiken, genom civilisationen, och finner sig där. Med något annat som styr en.)
Jag minns när jag hade en sexpartner. Hon var en välinformerad ung dam. Hon var allting jag ville ha, och samtidigt inte ville ha. (Det är en annan historia. Sex är traumatiskt lika många gånger som det är underskönt.) Hon blev arg när jag sa att det inte finns någon mödomshinna, att det inte är en magisk gräns som sprängs med hjälp av en penis. Att oskuld kan förloras även på andra sätt: att oskuld är mer ett mentalt stadium än något annat. Hon var arg. Senare hade vi sex, igen och igen. Sen hade vi inte det.
I övrigt klassificerar jag fortfarande odjur; i bakgrunden nickar de instämmande, ingen av dem tror på mödomshinnan. (Myter spränger myter, hur meta är det?)
En upptäckt!
Det finns olika slags odjur inuti mig.
Intressant.
(jag måste utforska dem alla. Återkommer när kartläggningen är i en mindre... Klockan-fem-på-morgonnatten-fas.)
Intressant.
(jag måste utforska dem alla. Återkommer när kartläggningen är i en mindre... Klockan-fem-på-morgonnatten-fas.)
En enkel onsdag, som sagt
Hur många gånger har du varit kär? Alla gånger, alla tider. Se, jag gillar att variera mina roller i kärleksdraman, så jag dras till nya romanser där jag kan få spela en ny roll. Den torterade vännen som INTE KAN BERÄTTA. Den som har makten. Den som binds fast, slås, disciplineras. Den som inte vågar ställa de viktiga frågorna. Den som förför; den som blir förförd.
Favoritgodis: Körsbär. Helst doppade i choklad; färska. Och hur långsamt man suger av kärnan allt fruktkött.
Coolaste stad du har besökt: En gång så körde min mamma mig norrut. Vi stannade till i en stad för att äta på det hypermoderna hotellet där: jag åt bara spaghetti och sen gick jag och tittade på spelmaskinerna. De var förskräckliga. När vi körde därifrån åkte vi förbi en liten sjö, fylld med rostande båtar. Jag drömmer fortfarande om den namnlösa staden.
Action eller Skräck? I livet eller som genre? För i livet föredrar jag bladningen mellan dem.
Vill bli när du var liten: En sjöjungfru. Ett mytologiskt havsdjur.
När fick du din första kyss: Jag gav min första kyss när jag var sju år. Jag tryckte in en pojke i kuddhögen, tryckte mina läppar emot honom. Han såg helt förvånad ut, skrek högt, men log ändå. Varför honom? Han kände till ordet poesi, visste hur dikter kunde få fungera. Han charmerade mig. (Han studerar nu i Uppsala, och jag kommer aldrig kyssa honom igen, aldrig se honom mer. Den tanken lugnar mig.)
Hur var du i mellanstadiet/högstadiet? Jag var arg. Konstant arg. Jag kokade av denna ilska, och jag slogs, och jag hatade, och? Och jag överlevde hatet, för det dog: ilskan finns kvar. Är ilskan alltid skadlig? Tänk om den leder någonstans då? Till ett bättre liv? Kan du då döma min ilska som hemsk? (Ibland på högstadiet kände jag doften av svaghet. Då knuffade jag gärna till någon och gick därifrån.)
Vad är du beroende av? Kött.
Dagens roligaste händelse: När jag satt i badrummet och kliade min hårbotten så sa jag, högt: "Nu kliar jag mig i pälsen".
Dagens tråkigaste händelse: Jag hittade mitt inre. Hon vill inte, sa hon högt, och så var det med det. Jag blev irriterad.
Dagens humör: Limbo. Väntar på droppen som ska få vågen att sjunka eller höja sig.
Vilka tv-program följer du? Nip/Tuck, Dexter, House, dokumentärer.
Vad gillar du mest med dig själv? Mina läppar, som öppnar och sluter sig när jag suckar: mina halvblinda ögon, som visserligen behöver glasögon men som ändå har svårt att missa detaljerna; min tatuering och mina drömmar.
Vad gillar du minst? Mycket. Min (o)vilja, mest av allt.
Vad är det roligaste du vet? Sex, sagor, och sprit.
Har du något motto? "Men har du verkligen andats ut? Har du det? Du är inte redo annars!"
Hemlig hobby? Att måla mina naglar om och om igen. Att vandra runt på Tradera i timmar. Att prova smink i de dyra varuhusen i City. Sådant småtjafs.
Något vi inte vet om dig? Mycket. Vi kan låta det vara så. Allteftersom kommer saker att avslöjas. Tänk på mig som ditt psyke: först när du är redo så kommer det.
Vad ångrar du? Att jag inte bor ute på landet, emellanåt.
Vad önskar du? Att jag släppte ut det inre modet oftare: att jag skulle våga vara modig, emellanåt.
Vad klarar du inte dig utan? Vatten. Jag sörplar det högt, annars känns det inte i munnen. Man fortsätter vara lika uttorkad om man inte känner vattnet mellan tunga och tand och kind.
Vad gör du helst en vardag? Gör listor, bygger torn av smutsig disk, hänger kläder över möbler efter att jag provat dem och sen bestämt mig för att inte gå ut (igen), sätta upp mitt hår, tvätta mitt ansikte, lyssna på musik, slicka mintläppglans från mina läppar, bläddra i böcker och anteckningsböcker. Somna. Drömma.
Vad gör du helst en lördagskväll? Lördagar är som vardagar, fast oftast sämre.
Vad har du mest av i din garderob? Skor, lådor med gammal elektronik i sig, klänningar med revor, bälten och emellanåt, spöken. Snart ska något annat få flytta in där också. (Jag brukade ha en dildo där också. Men jag tröttnade på den.)
Drömjobb? Kurtisan eller författare eller knarklangare.
En flod, ett minne, två år
Ett minne från längesen stiger upp i mig. Det är den tiden på året igen. Jag minns ett brustet hjärta från dåtiden – mitt brustna hjärta. Jag går igenom anteckningsböcker från dåtiden och finner så mycket som jag glömt. Det finns mycket som yras upp, som vore det damm, och virvlar i ljuset/avsaknaden av ljuset.
Två år sen:
Att sitta här, vid fönstret, och att kedjeröka och bränna sina fingrar, torka ut sina läppar, men att gör det ändå, och känna den långsamma läkeprocessen som börjar. Andra människor försöker ge mig tröstande ord, men jag har inget mot denna tunga sorg som ligger i munnen, i handen, i fötterna. Jag tänker på honom och på alla dessa små drömmar och fantasier jag haft, de intensiva nätterna då jag legat och tryckt händerna mot värkande punkter av mig själv. Tankarna beter sig som tjock rök. (Hur mycket jag ville ha honom, hur litet jag fick utav honom.)
Jag fortsätter upptäcksfärden. Inuti mig finns floden: jag andas djupt innan jag låter virvlarna ta tag i mig och dra mig under. Hoppas att jag inte missbedömde något, att jag kommer stiga upp i tid.
*
Två år sen:
Att sitta här, vid fönstret, och att kedjeröka och bränna sina fingrar, torka ut sina läppar, men att gör det ändå, och känna den långsamma läkeprocessen som börjar. Andra människor försöker ge mig tröstande ord, men jag har inget mot denna tunga sorg som ligger i munnen, i handen, i fötterna. Jag tänker på honom och på alla dessa små drömmar och fantasier jag haft, de intensiva nätterna då jag legat och tryckt händerna mot värkande punkter av mig själv. Tankarna beter sig som tjock rök. (Hur mycket jag ville ha honom, hur litet jag fick utav honom.)
*
Jag fortsätter upptäcksfärden. Inuti mig finns floden: jag andas djupt innan jag låter virvlarna ta tag i mig och dra mig under. Hoppas att jag inte missbedömde något, att jag kommer stiga upp i tid.
I grew a hairy heart of dark desire
Jag: Jag är rädd.
Vildungen: (gäspar) Vad är du rädd för nu då?
Jag: Tänk om allt bara blir värre. Tänk om jag bara blir värre. En konstant spiral, pekandes neråt. Alla skyltar pekar ditåt, alla vägar leder neråt. Till slut är man inger mer än en sluttning.
Vildungen: Allt blir bättre. Oroa dig inte, lilla ångestbarn. Man märker att du är född och uppvuxen i KRIS och KATASTROF. Du bär alla märken av de senaste tjugo åren men vill inte erkänna att de lämnat något märke på dig när de väldigt tydligt har. Allting blir bättre, vi fixar ihop oss igen, och vi glömmer. Det är kanske inte vad en nine-eleven-unge vill höra, men det är sanningen. Vi glömmer allt.
Jag: MEN TÄNK OM DET INTE BLIR BÄTTRE DÅ! Tänk om du bara blir vildare, och jag blir mer som du, så att alla lägen är du, all poesi är du, alla rädslor och triumfer och lyckor och hjärtan är du.
Vildungen: Ja, men känner du inte hur det är bättre så? Att jag blir vildare så att någon åtminstonde är det. Sluta sterilisera ditt liv, erkänn att du vill leva med tovor i håret och kantstötta skor och smutsiga kläder som luktar av veckor. Erkänn. Du vill ha det så.
Jag: Men du skulle kunna bli civiliserad du med. Tam, som ett tamdjur.
Vildungen: Tja, javisst, men jag vill inte det. Så du vet. Nu har vi lagt ut de första strecken på vart detta krig kommer hållas. Snart kan vi börja på de riktiga förberedelserna.
Jag: Fred var ändå något som började tråka ut mig.
Vildungen: (gäspar) Vad är du rädd för nu då?
Jag: Tänk om allt bara blir värre. Tänk om jag bara blir värre. En konstant spiral, pekandes neråt. Alla skyltar pekar ditåt, alla vägar leder neråt. Till slut är man inger mer än en sluttning.
Vildungen: Allt blir bättre. Oroa dig inte, lilla ångestbarn. Man märker att du är född och uppvuxen i KRIS och KATASTROF. Du bär alla märken av de senaste tjugo åren men vill inte erkänna att de lämnat något märke på dig när de väldigt tydligt har. Allting blir bättre, vi fixar ihop oss igen, och vi glömmer. Det är kanske inte vad en nine-eleven-unge vill höra, men det är sanningen. Vi glömmer allt.
Jag: MEN TÄNK OM DET INTE BLIR BÄTTRE DÅ! Tänk om du bara blir vildare, och jag blir mer som du, så att alla lägen är du, all poesi är du, alla rädslor och triumfer och lyckor och hjärtan är du.
Vildungen: Ja, men känner du inte hur det är bättre så? Att jag blir vildare så att någon åtminstonde är det. Sluta sterilisera ditt liv, erkänn att du vill leva med tovor i håret och kantstötta skor och smutsiga kläder som luktar av veckor. Erkänn. Du vill ha det så.
Jag: Men du skulle kunna bli civiliserad du med. Tam, som ett tamdjur.
Vildungen: Tja, javisst, men jag vill inte det. Så du vet. Nu har vi lagt ut de första strecken på vart detta krig kommer hållas. Snart kan vi börja på de riktiga förberedelserna.
Jag: Fred var ändå något som började tråka ut mig.
Lagom vassa tänder (for now)
Vildungen har somnat just nu. Ligger ihopkravlad i en hög av täcken och kuddar på den smala golvremsan mellan fönster och säng. Nu när hon sover passar jag på att linda in min värkade vrist i en rulle bandage och sårtejp. Viktigt att se över såren som skapas när hon härjar fritt.
(Med henne i mitt blod kommer hungern oftare. Det är inte ens ett fysiskt behov av mat: bara en HUNGER som gnager, en HUNGER som vill svälja allt. (Om vildungen inte kan äta det existerar det inte. Man kan tugga på allt.) Jag lagar makaroner mitt i natten, blandar allt jag kan hitta till en sås att servera med – allt uppslukat på sekunder, utan vidare eftertanke. Dricker glas efter glas av vatten, sneglar oblygt på spritflaskorna.
Jag kan inte annat än älska henne. Skamlöst förälskad.)
Sömnen för mig kommer i pillerform, det finns för mycket energi som växer och krymper i mitt hjärta allteftersom att jag andas. Klockan är nästan tre, och jag öppnar min mun, gäspar högt, drar tungan över tändernas vassa kant.
Vildungen ler i sömnen. Slickar sig om munnen.
(Med henne i mitt blod kommer hungern oftare. Det är inte ens ett fysiskt behov av mat: bara en HUNGER som gnager, en HUNGER som vill svälja allt. (Om vildungen inte kan äta det existerar det inte. Man kan tugga på allt.) Jag lagar makaroner mitt i natten, blandar allt jag kan hitta till en sås att servera med – allt uppslukat på sekunder, utan vidare eftertanke. Dricker glas efter glas av vatten, sneglar oblygt på spritflaskorna.
Jag kan inte annat än älska henne. Skamlöst förälskad.)
Sömnen för mig kommer i pillerform, det finns för mycket energi som växer och krymper i mitt hjärta allteftersom att jag andas. Klockan är nästan tre, och jag öppnar min mun, gäspar högt, drar tungan över tändernas vassa kant.
Vildungen ler i sömnen. Slickar sig om munnen.
Dear Fenrir, my saviour
Mode à la vildunge, spring/summer 2009:
(Rodebjer)
Vildungen kommenterar: I ryggen växer hålor. Man kan ta chansen och hoppas att man blir ett skogsrå.
(Carin Wester)
Vildungen: Med det här ser man nästan oskyldig ut. Det är en stor jaktfördel: offret tror stenhårt på att rollerna är ombytta tills stunden är kommen och sanningen avslöjas. Låt bara inte något sippra nerför de nakna underarmarna. Då går ju allt förlorat.
(Balenciaga)
Vildungen: Ja! Men utan spännena. Ingenting ska hållas fast där. (Men på andra ställen.)
(Little Red Riding Hood paper doll; etsy)
Vildungen: Jag tycker om leksaker lika mycket som jag tycker om sagorna i deras råaste form. Men även i dess tolkade form. Tänk bara på alla de nivåer dessa sagor har.
(Fast as you can necklace; etsy)
Vildungen: Jag är hungrig nu. Minns du när du brukades liknas vid en fågel, en fjäril? Och du hade lust att skratta dem i ansiktet?
Feral, den civiliserade: Jag minns. Jag var verkligen ingen fjäril. Eller fågel. De är inte mig. För lätta, för krossbara, för vackra för funktionalitet.
Vildungen: Precis. Jag skulle ha ätit fjärilarna. Nu äter jag fåglar istället. Kross kras mums.
(Winged she-dragon pendant; etsy)
Vildungen: Var det ens någon fråga om saken?
(Rodebjer)
Vildungen kommenterar: I ryggen växer hålor. Man kan ta chansen och hoppas att man blir ett skogsrå.
(Carin Wester)
Vildungen: Med det här ser man nästan oskyldig ut. Det är en stor jaktfördel: offret tror stenhårt på att rollerna är ombytta tills stunden är kommen och sanningen avslöjas. Låt bara inte något sippra nerför de nakna underarmarna. Då går ju allt förlorat.
(Balenciaga)
Vildungen: Ja! Men utan spännena. Ingenting ska hållas fast där. (Men på andra ställen.)
(Little Red Riding Hood paper doll; etsy)
Vildungen: Jag tycker om leksaker lika mycket som jag tycker om sagorna i deras råaste form. Men även i dess tolkade form. Tänk bara på alla de nivåer dessa sagor har.
(Fast as you can necklace; etsy)
Vildungen: Jag är hungrig nu. Minns du när du brukades liknas vid en fågel, en fjäril? Och du hade lust att skratta dem i ansiktet?
Feral, den civiliserade: Jag minns. Jag var verkligen ingen fjäril. Eller fågel. De är inte mig. För lätta, för krossbara, för vackra för funktionalitet.
Vildungen: Precis. Jag skulle ha ätit fjärilarna. Nu äter jag fåglar istället. Kross kras mums.
(Winged she-dragon pendant; etsy)
Vildungen: Var det ens någon fråga om saken?
Drömmens förstörelse
1. The fine art of self destruction pt. 1, 2. 284 Jesus, 3. [ doom ], 4. The End of Everything
När jag somnar till morgonnyheterna är mina ögon snustorra, ögonlocken strängt spända över ögongloberna. Det rycker i mina fingertoppar – jag tänker på dem innan jag somnar. De där små ryckningarna som känns igenom hela armen upp via skulderbladet och ända till huden bakom örat.
Min dröm började som ett varmt mörker. Rött mörker, små slag av rött i det nattsvarta; sen känslan av ljummet poolvatten emot kroppen, doften av simhallen som stack i min näsborre. Jag kände mig lugn där, eller kanske mer dämpad än lugn. Vattnet tryckte emot mig, höll emot, och mörket blev tjockare.
Sen skingrades det. Jag stod i min pyttelilla lägenhet som badade i ljus: persiennerna uppdragna, gardinerna delade åt sidan, en mjuk & blyg morgonsol som letade sig in. Strålarna föll på golvet och fick det att lysa. Allting var lite morgonkyligt, och jag stod i gränslandet mellan kök och vardagsrum/sovrum iklädd trosor och linne.
Det var ingen smuts någonstans i lägenheten. Allt var skinande rent, vackert: böckerna i bokhyllan var alfabetiserade, medaljongkartongerna stod sorterade på hyllorna. Alla byrålådor var i sina skåror, lakanen som tidigare legat strödda i pölar runt sängen var noggrant vikta och låg staplade i garderoben. Inga kläder, inga smutsiga tallrikar som slickats rent i nödens hunger, inga månadsgamla tidningar. Allt... Rent, perfekt.
Jag gick till bokhyllan och tog ut Harry Potter (femte boken) från hyllan. Och slet först ut en sida. Sen en till. Sen ett kapitel. Rev pappret i småbitar innan jag bröt sönder kartongen och sträckte mig efter nästa bok: som en tornado slet jag igenom alla mina böcker, alla de böcker jag älskat och klottrat med bläck i. När bokhyllorna var tomma välte jag över dem, rasade iväg mot en stol och slängde ut den genom fönstret. (Jag hörde inte glaset krossas. Det bara var krossat.)
Jag slet sönder kuddar och täcken, fjädrar och fibrer flög runt mig – jag bröt av garberobsdörren och rev itu alla mina fina klänningar, mina koftor, slog av klackarna på mina Vagabondskor och sen flög jag igenom mina vinglas. Det bröts mot golvet, stora skärvor överallt.
Innan jag kom till porslinet (och mjölet och kryddorna och kylskåpet och spritflaskorna) stannade jag till. Jag gick ut från köksområdet, över de brutna glasen och in i ljuset från det trasiga fönstret. Stod där, i blodpölarna som växte utåt från mina fötter, blinkade i det starka ljuset, andades lugnt. Precis innan jag vaknade körde jag min högra arm igenom betongväggen.
När jag vaknade nu sent på eftermiddagen så värkte det i min högra arm; vristen vägrar röra på sig, handen skriker i smärta så fort den omsluter något. Mina fotsulor värker de likväl: svider när jag går över kaklet i badrummet efter duschen. Mina ögon var röda och svullna: kudden dränkt i salta tårar. Jag måste ha gråtit mig igenom natten. (Med andra saker.)
Under den lugna ytan känner jag vildungen som börjar växa igen. Jag har saknat henne. Kom ut, kom ut...
Är man en idiot, så är man det
Hon blir sur. Eller arg. Eller ledsen. Jag vet inte med henne. Hon loggar ut. Jag stirrar på den tomma ikonen länge, känner att jag nog förtjänade det där.
Samtidigt: jag orkar inte. Jag är utmattad, fylld av medicin som dämpar allt och förhöjer darrningarna, dåtiden tar kontakt med nutiden (gamla sociala kontakter ramlar in, skapar tumult) och jag inser att när jag försöker vara öppen sårar jag henne bara. När jag försöker förstå finner jag en vägkloss ivägen, men den ligger inuti mig. Min empati förhindras, jag suckar, jag vill vara där för henne men å andra sidan vet jag inte om jag kan det.
Vill säga till henne: lev ditt liv utan mig, och få henne att förstå det. Varför håller hon sig fast vid något hopp om mig om det aldrig kommer infrias?
I min lägenhet känner jag mig alltmer isolerad; klockan är halv fem på morgonen och ljuset kryper längsmed trädgrenarna, fåglarna kvittrar. Morgonen kommer. Tyngden av att vara här, ett hundra dagar av ensamhet, den blir påfallande tung igen. Jag känner att jag borde göra slut. Hon kommer inte hitta det hon söker i mig, även om vi är lyckliga just nu. Även om hon säger att det inte är mitt val att göra just nu.
Och nu? Nu ska jag resa mig från sängen och ta maxdosen av sömnpiller och ångestdämpande och förhoppningsvis sova bort alltihop. (Jag och min käft, jag och mina fingrar. Jag och mina jävla problem, vi går till sömns nu. Syns på andra sidan morgonen.)
Samtidigt: jag orkar inte. Jag är utmattad, fylld av medicin som dämpar allt och förhöjer darrningarna, dåtiden tar kontakt med nutiden (gamla sociala kontakter ramlar in, skapar tumult) och jag inser att när jag försöker vara öppen sårar jag henne bara. När jag försöker förstå finner jag en vägkloss ivägen, men den ligger inuti mig. Min empati förhindras, jag suckar, jag vill vara där för henne men å andra sidan vet jag inte om jag kan det.
Vill säga till henne: lev ditt liv utan mig, och få henne att förstå det. Varför håller hon sig fast vid något hopp om mig om det aldrig kommer infrias?
I min lägenhet känner jag mig alltmer isolerad; klockan är halv fem på morgonen och ljuset kryper längsmed trädgrenarna, fåglarna kvittrar. Morgonen kommer. Tyngden av att vara här, ett hundra dagar av ensamhet, den blir påfallande tung igen. Jag känner att jag borde göra slut. Hon kommer inte hitta det hon söker i mig, även om vi är lyckliga just nu. Även om hon säger att det inte är mitt val att göra just nu.
Och nu? Nu ska jag resa mig från sängen och ta maxdosen av sömnpiller och ångestdämpande och förhoppningsvis sova bort alltihop. (Jag och min käft, jag och mina fingrar. Jag och mina jävla problem, vi går till sömns nu. Syns på andra sidan morgonen.)
Kyssdrömmar #2
När de första mensdropparna börjar framträda tar jag en kall dusch och gäspar in i kaklet. Förbereder mig på smärtan, på den mörka önskan att ta en kniv och karva ut mina äggstockar ur min förbannade kropp. Fast egentligen, det är inte så farligt. Det värsta är, att när man ligger där med blod mellan benen och kvider i smärta så vill jag bara slänga mina armar runt någons hals och kyssa dem tills jag inte kan andas. Mest av allt suktar jag efter sträv skäggstubb att riva mig själv emot; sen, en mjuk mun att dyka in i, glida mot, försiktigt dela på läpparna med min tunga. (Det jobbiga med kyssar under denna period är, att om de börja röra sig neråt, så kommer de förr eller senare fram till den punkten då man måste säga: jag blöder. Och då verkar stämningen alltid dö litegrann.)
♥esöndag
(by nebarnix, on Flickr)
♥ Knäck koden! från DN; om ett avmystifierat samhälle som faktiskt vill kämpa för att nå sanningen.
♥ Det mest förbjudna. Realitylitteraturen vänder sitt öga mot barnen. Skadligt? Bra? Vem vinner på det hela? (Svar: oftast föräldrarna.)
♥ Sehnsucht. En del av min e-mail (som för den delen är: feralsehnsucht@gmailDOTcom; du är välkommen att skicka... En dikt kanske, eller en liten bekännelse; en bild på en varulv fotograferad under en blå måne eller en gyllene faraomask du förälskat dig i. Jag tycker om allt.), ett tyskt ord, som i dess grundaste betydelse kan översättas med: längtan, intensiv saknad. Men det finns mycket mer till ordet.
♥ Tycker du om & – ampersand? Det gör jag. Här är lite historia om kära vännen ampersand, via SvD.
♥ Har du hört talas om The Hipster Grifter? Jag kan dra det lite kort: en viss Kari, med en gigantisk tatuering över sitt bröst, och en annan, mindre, som helt enkelt går ut på I <3 Beards, kommer till Williamsburg i Brooklyn, NYC. (Williamsburg är fyllt med ungdom som går runt och lyssnar på speciell musik, klär sig i American Apparel, och fnyser åt dig. Ja, dig.) Hon flörtar vilt med dessa hipsterungar, har sex med ännu fler, och är älskad för hon är precis vad de alla vill ha. Sen så märks det att hon snor plånböcker, iPhones, ber om pengar, berättar om att hon har cancer. Hon är nu avslöjad. Och hon är en jävla legend. Jag kan inte annat än att applådera henne. I mitt hjärta, i en mörk vrå, önskar jag att jag hade samma övertalningsförmåga som hon har.
♥ Övergivna öar. Som Battleship Island, utanför Nagasaki. Om du går igång på övergivna platser, ta också en titt på abandoned places. Du kommer runka dig igenom den kommande veckan, jag lovar.
♥ Sen, lite Wikipedia, bara för sakens skull, och allmänbildningen: Eye of Horus; List of unusal deaths; Semiotics; Aokigahara, självmordskogen i Japan; Gloria Vanderbilt & avslutningsvis, The Montauk Monster.
Kyssdrömmar #1
(by dinapis, on Flickr)
Jag skulle vilja träffa någon som sätter på sig rött läppstift, rättar till det noggrant med hjälp av en spegel, och sedan kysser mig – och mina röda läppar – och låter läpstiftet smetas ut. Små markeringar av vart våra läppar varit. (Jag ska lämna mig själv på dina kindknotor, dina halsådror, dina bröstvårtor.) Två kvinnor, fullröda läppar, ett mörkt utrymme där vi ritar läppstiftskartor på varandra.
Live from my heart, it's a Saturday night
Jag blir alltid så irriterad på lördagskvällar. De är den tråkigaste delen av veckan för mig.
Mina naglar målade plommonlila, mina läppar orangeröda. Jag pillar på en illvillig porsak som byggt näste under min vänsta näsvinge. Just då vill jag bara ha en kompis med certifiering inom piercing och tatuering: hudsmärta ter sig aldrig så underbart som när man är uttråkad.
Det är på lördagarna jag vill pierca tungan, läppen, septumet kanske, och så ta hål igen i mina öron. Kirurgiskt stål, renlighet, och sen läkningen.
Läkningen. Läkningen är så renande. Jag har aldrig piercat mig, bara drömt om det – men vad jag gjort är att tatuerat mig. Jag minns det flagnande svarta, den tjocka sörjan som man spred över för att hålla den fin. Att sova med plastfolie fasttejpad på ryggen. Att rena sig själv dagligen, tålmodigt.
Jag vill ha en nål emot huden, tusen varv i sekunden, trycka in bläck igen. Visserligen kved jag i tystnad första gången, men när jag stod där i studion på skakiga rådjursben så sa jag: ja, ja, gör det igen! För alltid märkt, med ord och symboler som egentligen bara har en djup betydelse för mig. Mitt egna språk, min egna sinnesvärld, förevigad på min kropp. Halvt gömd under kläder, beroende på vad jag har på mig.
Så. Lördagar. Allt jag gör är att gräva in ett finger i naveln, skrapa av ett hudlager, och sen sätta på tv:n. Min lägenhet jäser med smuts och tankar och kläder som försvinner. (Fyller en plastflaska med vatten och lägger den brevid mig i sängen. Jag tror jag ska flytta bädden så att jag kan sitta lutad mot sängen närhelst jag vill. Eller: triviala tankar som jag inte kan lägga ifrån mig, del tvåhundra.)
Mina naglar målade plommonlila, mina läppar orangeröda. Jag pillar på en illvillig porsak som byggt näste under min vänsta näsvinge. Just då vill jag bara ha en kompis med certifiering inom piercing och tatuering: hudsmärta ter sig aldrig så underbart som när man är uttråkad.
Det är på lördagarna jag vill pierca tungan, läppen, septumet kanske, och så ta hål igen i mina öron. Kirurgiskt stål, renlighet, och sen läkningen.
Läkningen. Läkningen är så renande. Jag har aldrig piercat mig, bara drömt om det – men vad jag gjort är att tatuerat mig. Jag minns det flagnande svarta, den tjocka sörjan som man spred över för att hålla den fin. Att sova med plastfolie fasttejpad på ryggen. Att rena sig själv dagligen, tålmodigt.
Jag vill ha en nål emot huden, tusen varv i sekunden, trycka in bläck igen. Visserligen kved jag i tystnad första gången, men när jag stod där i studion på skakiga rådjursben så sa jag: ja, ja, gör det igen! För alltid märkt, med ord och symboler som egentligen bara har en djup betydelse för mig. Mitt egna språk, min egna sinnesvärld, förevigad på min kropp. Halvt gömd under kläder, beroende på vad jag har på mig.
Så. Lördagar. Allt jag gör är att gräva in ett finger i naveln, skrapa av ett hudlager, och sen sätta på tv:n. Min lägenhet jäser med smuts och tankar och kläder som försvinner. (Fyller en plastflaska med vatten och lägger den brevid mig i sängen. Jag tror jag ska flytta bädden så att jag kan sitta lutad mot sängen närhelst jag vill. Eller: triviala tankar som jag inte kan lägga ifrån mig, del tvåhundra.)
Reward your grace
Jag är varm. Vilken känsla: brinnande kinder, flammande rosor som syns tydligt efter att jag tvättat mitt ansikte och gnuggat bort alla pennstreck och läppglans. Den kalla duschen kylde bara ner det yttersta hudlaget; mellan mina hårstrån i den löst uppsatta snurren i nacken så samlas små kondensationsdroppar. Jag gnider mitt finger längsmed svettfårorna och luktar på det. Svetten luktar olika på olika delar av kroppen (min).
Nacksvett: Varmt. Solkysst, om det inte är den djupaste vinter; då är det iskysst. Gatudamm, smutsiga händer. Jag älskar att kyssa nackar. Ser jag en nacke när jag är full kan jag inte hålla mig, jag måste lägga mina läppar mot den.
Armhålesvett: Syrligt. Som om man ätit syrliga små godisar från kiosken vid stationen, sådana där som kostade en krona styck och man brukade skramla småmynt och gå dit efter skolan, köpa några, knapra och suga på vägen hem medan ansiktet kniper ihop sig.
Könsvett: Ensamsexet. Att ligga med benen brett isär under sommarmånaderna och dra djupa andetag, känna de små vindpustarna från det öppna fönstret slå emot blygdläpparna. Att dra handen från nacken, över brösten – ett ensamt finger dyker ner i naveln – och sen, bara fingra lätt på könshåret, känna det, i all dess nytvättade studsighet. Strävheten.
Solen var nästan obarmhärtig för en som jag: min hud så blek och genomskinlig att varenda känslodarrning kan ses om man verkligen vill. Därför har jag tränat mig i statyposer: stram ung dam sitter och röker långa svarta cigaretter på tunnelbaneplattformen. Vidögd flicka går in och tittar långsamt, eftertänksamt på varorna (och i huvudet så spelar hon Pinks låt, I got a brand new attitude and I'm gonna wear it tonight / I wanna get in trouble / I wanna start a fight) och talar med lugn, bestämd röst med de vänliga biträdena. Jag är ett snällt odjur. Men odjur likaväl.
Men värmen steg mig åt huvudet. Jag tog mig själv och mina herrskor och min väska och gick hemåt. Värmen fick mig att skava, och jag bet på läpparna innan jag kom ihåg att jag hade fått läppstift påsatt där av försäljerskan inne på PUB. Mina läppar. Inte speciella, inte övermäktigt vackra, men jag älskar dem ändå. Älskar när de sluter sig om en kuk, om ett finger som sticks in under förspelet – jag blir aldrig så upphetsad som jag är när jag ser min flickvän suga på mina fingrar, ett i taget. Älskar att suga på körsbär, på klubbor – som när jag hade vanan att köpa diverse klubbor i en vit papperspåse och sen ta fram en efter en under dagen, suga, slicka. Som när jag suger på sugrör. Eller slutar mina läppar om en glaskant, försiktigt, dricker tålmodigt, känner varenda droppe i min strupe som alltid sluter sig.
När jag är sjuk och ser mig i spegeln är mina läppnar svullna och det är en sexuell drivenhet i min vilja. Och man är torr och fnasig. Jag undrar om man är ensam i detta? Att, när mitt kött blir febrigt och virus illrar sig runt inuti mig, att jag då söker ut min egna sexualitet och leker med den – att, när man är sjuk, finner de högsta nöjena i sin egna kropp... När jag är sjuk, och läpparna är sönderbitna, då klarar jag det inte längre, jag måste njuta av mig själv. Mina höfter, mina fingrar, och den knackiga andningen.
(Och halsen knyter sig igen.)
If there be no mercy left in the world
En ny morgon. Jag har vått hår, nyduschad kropp: ändå dryper svetten från alla hålor och skrev och gropar i mig. Jag är sminkad, det känns väldigt konstlat. Som att jag kan känna pudermasken över huden, och vill plocka av den, säga, jag är inte så ful som ni tror; jag är fulare. Att skrämma slag på människor nuförtiden är så lätt. Plocka bort kvinnotidningarna, och där är du. I all din naturliga hemskhet. Pubishår och hud som ramlar av; naglar som skivar sig, faktumet att du biter av hudbitar och sväljer dem hela; svettdroppar och hår och finnar och porer. Sådan skönhet.
Jag tänker alldeles för mycket på sopor. Speciellt nu när bananflugorna surrar runt här i hemmets vrår, sniffar ut död avhämtningsmat och sniffar ut mig, där jag halvsover med öppen mun och sovmask. Små, små tankar, korn av tankar, snurrar inuti mig, hummar medan jag tittar på soptornen, tidningsberget. (Att bygga en geografi på förfall, del två, om man säger så.)
- Jag kommer nog aldrig att röra vid en kuk igen. Jag vet inte hur jag känner inför detta. Sådana konstiga organ, egentligen, men det finns en viss charm i hur hård en kuk kan vara, och att dra i huden, retas: att långsamt suga av en kuk, föra den längre bak i halsen tills dreglet rinner och han inte kan hålla sig längre. Men att en kuk ska vara så jävla häftigt bara för att det är en kuk irriterar mig. Min fitta får mindervärdighetskomplex.
- Mina grannar har tjocka klumpedunsfötter; tunga röster; och jag hör dem röra sig hela dagen för att sedan bryta ut i våldsamma samtal på kvällen. Jag lyssnar på ilskna röster, på orgasmer, på alkoholslurrandet, och sen höjer jag volymen på iTunes. Låt vara, för denna gång. (Men ibland vill jag hämnas. Rejält.)
- Jag har en dyr anteckningsbok liggande på en pall, ett par meter ifrån mig. Jag köpte den med tanken att fylla med allt jag ville ge mig flickvän. Berättelser, bilder, allt. Jag är fortfarande ihop med henne, men jag vet inte vad jag ska göra med boken. Jag har så många minnessaker från våra få dagar tillsammans. I fjärran land hör jag henne vakna. Hon lärde mig dricka apelsinjuice, men sen svälter hon utan mig. Skinnochben-flickan. Jag älskar henne så mycket att det gör ont emellanåt. (Vilken kliché.)
- Tunnelbanan smyger förbi utanför mitt fönster. Jag funderar på att skjuta på en uppgift jag fått av bostadsföreningen och bara åka in till staden och läsa en bok. Fast, sen känner jag mig trött, och vill sova, vill måla naglarna, vill krypa upp i sängen och sucka varmt, stöna högt.
Mitt hår torkar. Det är dags att göra ett val. (Och kanske sluta citera rapsånger när folk frågar mig om saker.)
Om att rymma.
Emellanåt får jag en krypande känsla under huden: och jag tittar i min plånbok, räknar mina slantar, och får helt sonika lusten att gå till centralstationen och... Försvinna. På ett tåg ner till Malmö, ta mig över bron till Köpenhamn, kanske ett nattåg till Berlin... Även om jag vet att jag inte skulle ha någonstans att bo där, att jag bara skulle driva runt hela dagarna och resa på nätterna för att ha någonstans säkert att sova, så lockar ändå tanken mig.
Det är inte någon romantisk idé om att jag ska komma till stora insikter eller träffa fantastiska människor under den här tiden på flykt undan Stockholm och Sverige: jag är alltid medveten om hur ont det gör i kroppen efter några timmar på en buss, och hur tröttsamt tåg blir när man bara passerar åkersfält efter åkersfält. Hur utmattad ens sinne och kropp är när man bara får några timmars sömn per natt medan man är en konstant resenär.
Det skrämmer mig inte särskilt. Smärta är övergående: om inget annat blir man åtminstonde väldigt medveten om vart man är. Medvetenhet... Det är nog vad jag drömmer om att uppnå under denna resa, om det så bara är en medvetenhet om skoskav och smutsiga troskanter som gräver in i ens höfter.
Just nu är det klockan två en söndagsmorgon. Den sista festen i lägenhetslängan har tystnat, och från motorvägen hörs ett svagt brus av bilar som passerar. Min näsa dryper med snor, och jag tittar i tågtidstabeller, längtar efter att göra det. Det omöjliga, det förbjudna. Åka iväg. Buss, tåg: packa en ryggsäck, köpa biljett, leva på billig enförpackningsmat och allmänna utrymmen.
Jag funderar på vad jag skulle packa. Framför mig ser jag mig själv klädd i den kornblåa kappan, med en gul Kånken över ena armen. En riktigt knallgul ryggsäck, sådär att jag nästan ser töntig ut. (Idén med att rymma kanske är att göra det inkognito, men jag bär aldrig på ryggsäckar, och bara två vänner har sett mig i den kornblåa jackan. Egentligen, om jag ville fly, så skulle nog ingen hitta mig. Men det kommer senare.) Sen får jag dock svårt för att se vad jag har i själva väskan: tamponger? Deodorant? Torrschampo? Hygien är viktigt, men hur mycket behöver man egentligen – räcker det med litegrann av det och en dosa läppsalva, och sen hoppet om att man hittar det man behöver när nöden så tränger på?
Och piller. Jag som äter piller mer än jag äter fast föda emellanåt. Jag skulle kunna trycka ner en mindre medicinlåda med smärtstillande, sömnframkallande, ångestlindrande, humörstabiliserande, andningshjälpare – och jag skulle kunna leva på det väldigt länge. Medicin som en dämpare för alla kroppsliga besvär är högst underskattat. Kanske skulle det dra ner på mina matkostnader.
Penna och papper är givet. Jag kan låtsas vara ointresserad av mitt skrivande inför främlingar, vifta bort det som enkla anteckningar, mindre fiktioner jag tillåter mig själv emellanåt – och detta verkar få dem att vilja dela med sig av sina fantastiska skrifter. Oftast är de smärtsamma att höra, med roliga knorrar och övertydliga skämt; eller nattsvart kärlekssmärta korsad med rakbladsromans och ärrbildningsonett, och jag, jag lyssnar tålmodigt, låtsas gilla. Det har aldrig varit en styrka i mig att säga när jag finner fel med någons skrivande. Det är inte för att jag tycker synd om dem på något sätt alls, dock – det är mera egotistisk självbevarelsedrift. Tänk om jag har fel? Tänk om allt jag tänkt om den dikten/texten, tänk om jag uppfattat den helt fel? Då ligger ju idiotin i mig, och att avslöja att jag inte förstod den gör mig till förloraren, till kritikern som inte förstår. Bara tanken får mig att skämmas.
Egentligen har jag samma känsla inför mitt egna skrivande. Det är många gånger då jag lutar mig tillbaka från sidan, sätter på locket på fontänpennan, och vet inte vad fasen det är som rör sig i mina meningar. En gång blev jag recenserad. Det kändes hemskt: min text beskrevs som att ha konsonanter som äter sig fram över sidan, och fylld med uppmaningar och så var jag tydligen expressionistiskt kal. Jag tänkte mest, när jag läste recensionen, att jaha, jag var sexton år och hade haft fem minuter på mig att skriva en dikt. Det var allt jag fick ur mig. Ett par månader senare slutade jag skriva dikter helt, när jag löste in en check jag vunnit för det.
Underförstått tros det nog att jag är emot att få betalt för skrivandet, att pengar i utbyte mot kreativitet är gift, men jag är egentligen likgiltlig till det. Visserligen drömmer jag om en dag då jag har råd att leva på en talang av att väva samman ord till meningar och meningar till böcker, och det här är bara ett torrt, faktiskt konstanterade: jag kan inte skriva dikter längre. Det tar mig emot. Jag skäms varenda gång någon nämner en dikt de minns som jag skrivit, för jag vill inte kännas vid dem längre. De är obekväma minnen.
Men det är det mesta här i livet, för den delen.
Oavsett hur komplicerade mina känslor inför mitt egna skrivande blir ibland så vill jag ändock ta med papper och penna. Bekväm i sig själv, får enbart tyngd som ett passande uttryck när jag har händer täckta av bläckfläckar.
En bok såklart, men vilken? Den borde vara tjock, men bra: läsvärd i många timmar, inte onödigt förvirrande, gärna en jag inte läst förut. Hoppa Hage av Julio Cortazar, eller Brott och Straff av Dostojevskij hamnar högt upp på denna lista; likaså Blonde av Joyce Carol Oates. Haruki Murakami, dock, han får stanna hemma. Oavsett hur tjocka böcker han skriver slukar jag dem på en dag eller två – samma sak med J.K Rowling. Nu, när jag tittar över min bokhylla, slår det mig hur få riktigt tjocka böcker jag har. Tre- till fyrahundra sidor är medel, men de som sträcker sig över femhundra, kanske upp till sex- eller sjuhundra, de är få, en handfull. Och då har jag sorterat bort antologierna och diktsamlingarna – mitt poetiska intresse torkade upp för länge sen, som sagt, på båda sidor av myntet.
Sen kommer det såklart till kläder: man kan bara gå klädd i samma plagg ett visst antal dagar innan man börjar känna den där unkna doften. Så jag skulle väl vika ihop ett par plagg – några klänningar, några koftor, några tights, strumpor trosor behå, trycka ner det i väskan, försöka glömma bort det. Jag tycker inte om kläder när man reser. Oavsett hur man planerar och tänker gör man det aldrig rätt. Någonting går sönder, eller så är vädret inte som det var på avresepunkten och man missbedömde hela situationen. För det mesta så börjar allting göra ont efter ett par timmar på resande fot.
När jag reste hem från New York en lördag i juni, så hade jag klätt mig i vad jag trodde var bekväma kläder. Men efter att ha spenderat tio timmar med att vänta på flygplatsen så tyckte jag inte det längre – sår hade öppnats på mina ben av kläderna, planet var försenat av ett terroristhot eller annat, och sen följde åtta timmar på ett försenat flyg. När jag kom till Heathrow och sprang till närmaste toalett för att få tömma min blåsa skrek jag till när jag drog av mig mina trosor. En sårskorpa hade bildats halvt i trosornas tyg, och när jag slet av den började blodet flöda. Jag ville gråta. Jag var trött och bakfull och allt gjorde ont och jag ville inte åka till Sverige. Jag ville gå ut från flygplatsen, gå bort från mitt baggage, och aldrig ses till igen.
Av någon anledning gjorde jag inte det. Jag torkade bort allt blod, slängde trosorna, och gick ut och satte mig med Anna Karenina som sällskap i vänthallen. Att jag inte hade några trosor under mina kläder störde mig inte ens – det kändes inte ens erotiskt – det var bara så det var. Svetten rann nerför min nacke när jag blev tvingad igenom ytterligare en säkerhetskontroll, och så fort jag satt ner i mitt säte somnade jag. Utan ork, utan styrka, utan tankar. Likaväl, på väg.
Kanske är det kärnan i vad jag vill uppnå med att rymma. Att vara helt uttömd på allt jag har, och när jag inser att det är slut på mig, så återvänder jag hem. Att driva mig själv till en punkt där jag inser att nu, nu finns det inget mera, och så–
Så.
