Feral Beast

Åk till Hornstull. Stå på sidan vart tågen går till Fruängen och Norsborg. Ha Goldfrapp i hörlurarna. I underjorden finns det inga säsonger, inget ljus, bara du. Så vem är du, där?

Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.

Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.

Tåget går.

Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.