Feral Beast

(by)


Hur kan en människa som valt ett liv som är väldigt annorlunda, som kanske inte räknas som en lyckohistoria fylld med solsken och framgång, hur kan denna människa stå sig mot andra som "lyckas" och hånar denna... Förlorare?

Vad svarar man? Talar man om annorlunda livsförhållanden? Går man in på en filosofisk debatt? En om psykvårdens misslyckaden, en om sitt egna misslyckande som psykpatient? (Jag hittar fakturan från när jag senast var inlagd. Jag vet inte varför jag sparat den, men jag klarar inte av att kasta bort räkningen den här gången heller.)

Vad är jag värd? Jag har inte ett jobb, inte avklarat mina studier, min lägenhet är en box som flödar över med skräp och självskadekänslor; jag är ett stort socialt experiment som misslyckats, om man säger så.

Emellanåt får jag en krypande känsla under huden: och jag tittar i min plånbok, räknar mina slantar, och får helt sonika lusten att gå till centralstationen och... Försvinna. På ett tåg ner till Malmö, ta mig över bron till Köpenhamn, kanske ett nattåg till Berlin... Även om jag vet att jag inte skulle ha någonstans att bo där, att jag bara skulle driva runt hela dagarna och resa på nätterna för att ha någonstans säkert att sova, så lockar ändå tanken mig.

Det är inte någon romantisk idé om att jag ska komma till stora insikter eller träffa fantastiska människor under den här tiden på flykt undan Stockholm och Sverige: jag är alltid medveten om hur ont det gör i kroppen efter några timmar på en buss, och hur tröttsamt tåg blir när man bara passerar åkersfält efter åkersfält. Hur utmattad ens sinne och kropp är när man bara får några timmars sömn per natt medan man är en konstant resenär.

Det skrämmer mig inte särskilt. Smärta är övergående: om inget annat blir man åtminstonde väldigt medveten om vart man är. Medvetenhet... Det är nog vad jag drömmer om att uppnå under denna resa, om det så bara är en medvetenhet om skoskav och smutsiga troskanter som gräver in i ens höfter.

Just nu är det klockan två en söndagsmorgon. Den sista festen i lägenhetslängan har tystnat, och från motorvägen hörs ett svagt brus av bilar som passerar. Min näsa dryper med snor, och jag tittar i tågtidstabeller, längtar efter att göra det. Det omöjliga, det förbjudna. Åka iväg. Buss, tåg: packa en ryggsäck, köpa biljett, leva på billig enförpackningsmat och allmänna utrymmen.

 

Jag funderar på vad jag skulle packa. Framför mig ser jag mig själv klädd i den kornblåa kappan, med en gul Kånken över ena armen. En riktigt knallgul ryggsäck, sådär att jag nästan ser töntig ut. (Idén med att rymma kanske är att göra det inkognito, men jag bär aldrig på ryggsäckar, och bara två vänner har sett mig i den kornblåa jackan. Egentligen, om jag ville fly, så skulle nog ingen hitta mig. Men det kommer senare.) Sen får jag dock svårt för att se vad jag har i själva väskan: tamponger? Deodorant? Torrschampo? Hygien är viktigt, men hur mycket behöver man egentligen – räcker det med litegrann av det och en dosa läppsalva, och sen hoppet om att man hittar det man behöver när nöden så tränger på?

Och piller. Jag som äter piller mer än jag äter fast föda emellanåt. Jag skulle kunna trycka ner en mindre medicinlåda med smärtstillande, sömnframkallande, ångestlindrande, humörstabiliserande, andningshjälpare – och jag skulle kunna leva på det väldigt länge. Medicin som en dämpare för alla kroppsliga besvär är högst underskattat. Kanske skulle det dra ner på mina matkostnader.

Penna och papper är givet. Jag kan låtsas vara ointresserad av mitt skrivande inför främlingar, vifta bort det som enkla anteckningar, mindre fiktioner jag tillåter mig själv emellanåt – och detta verkar få dem att vilja dela med sig av sina fantastiska skrifter. Oftast är de smärtsamma att höra, med roliga knorrar och övertydliga skämt; eller nattsvart kärlekssmärta korsad med rakbladsromans och ärrbildningsonett, och jag, jag lyssnar tålmodigt, låtsas gilla. Det har aldrig varit en styrka i mig att säga när jag finner fel med någons skrivande. Det är inte för att jag tycker synd om dem på något sätt alls, dock – det är mera egotistisk självbevarelsedrift. Tänk om jag har fel? Tänk om allt jag tänkt om den dikten/texten, tänk om jag uppfattat den helt fel? Då ligger ju idiotin i mig, och att avslöja att jag inte förstod den gör mig till förloraren, till kritikern som inte förstår. Bara tanken får mig att skämmas.

Egentligen har jag samma känsla inför mitt egna skrivande. Det är många gånger då jag lutar mig tillbaka från sidan, sätter på locket på fontänpennan, och vet inte vad fasen det är som rör sig i mina meningar. En gång blev jag recenserad. Det kändes hemskt: min text beskrevs som att ha konsonanter som äter sig fram över sidan, och fylld med uppmaningar och så var jag tydligen expressionistiskt kal. Jag tänkte mest, när jag läste recensionen, att jaha, jag var sexton år och hade haft fem minuter på mig att skriva en dikt. Det var allt jag fick ur mig. Ett par månader senare slutade jag skriva dikter helt, när jag löste in en check jag vunnit för det.

Underförstått tros det nog att jag är emot att få betalt för skrivandet, att pengar i utbyte mot kreativitet är gift, men jag är egentligen likgiltlig till det. Visserligen drömmer jag om en dag då jag har råd att leva på en talang av att väva samman ord till meningar och meningar till böcker, och det här är bara ett torrt, faktiskt konstanterade: jag kan inte skriva dikter längre. Det tar mig emot. Jag skäms varenda gång någon nämner en dikt de minns som jag skrivit, för jag vill inte kännas vid dem längre. De är obekväma minnen.

Men det är det mesta här i livet, för den delen.

Oavsett hur komplicerade mina känslor inför mitt egna skrivande blir ibland så vill jag ändock ta med papper och penna. Bekväm i sig själv, får enbart tyngd som ett passande uttryck när jag har händer täckta av bläckfläckar.



En bok såklart, men vilken? Den borde vara tjock, men bra: läsvärd i många timmar, inte onödigt förvirrande, gärna en jag inte läst förut. Hoppa Hage av Julio Cortazar, eller Brott och Straff av Dostojevskij hamnar högt upp på denna lista; likaså Blonde av Joyce Carol Oates. Haruki Murakami, dock, han får stanna hemma. Oavsett hur tjocka böcker han skriver slukar jag dem på en dag eller två – samma sak med J.K Rowling. Nu, när jag tittar över min bokhylla, slår det mig hur få riktigt tjocka böcker jag har. Tre- till fyrahundra sidor är medel, men de som sträcker sig över femhundra, kanske upp till sex- eller sjuhundra, de är få, en handfull. Och då har jag sorterat bort antologierna och diktsamlingarna – mitt poetiska intresse torkade upp för länge sen, som sagt, på båda sidor av myntet.

Sen kommer det såklart till kläder: man kan bara gå klädd i samma plagg ett visst antal dagar innan man börjar känna den där unkna doften. Så jag skulle väl vika ihop ett par plagg – några klänningar, några koftor, några tights, strumpor trosor behå, trycka ner det i väskan, försöka glömma bort det. Jag tycker inte om kläder när man reser. Oavsett hur man planerar och tänker gör man det aldrig rätt. Någonting går sönder, eller så är vädret inte som det var på avresepunkten och man missbedömde hela situationen. För det mesta så börjar allting göra ont efter ett par timmar på resande fot.

När jag reste hem från New York en lördag i juni, så hade jag klätt mig i vad jag trodde var bekväma kläder. Men efter att ha spenderat tio timmar med att vänta på flygplatsen så tyckte jag inte det längre – sår hade öppnats på mina ben av kläderna, planet var försenat av ett terroristhot eller annat, och sen följde åtta timmar på ett försenat flyg. När jag kom till Heathrow och sprang till närmaste toalett för att få tömma min blåsa skrek jag till när jag drog av mig mina trosor. En sårskorpa hade bildats halvt i trosornas tyg, och när jag slet av den började blodet flöda. Jag ville gråta. Jag var trött och bakfull och allt gjorde ont och jag ville inte åka till Sverige. Jag ville gå ut från flygplatsen, gå bort från mitt baggage, och aldrig ses till igen.

Av någon anledning gjorde jag inte det. Jag torkade bort allt blod, slängde trosorna, och gick ut och satte mig med Anna Karenina som sällskap i vänthallen. Att jag inte hade några trosor under mina kläder störde mig inte ens – det kändes inte ens erotiskt – det var bara så det var. Svetten rann nerför min nacke när jag blev tvingad igenom ytterligare en säkerhetskontroll, och så fort jag satt ner i mitt säte somnade jag. Utan ork, utan styrka, utan tankar. Likaväl, på väg.

Kanske är det kärnan i vad jag vill uppnå med att rymma. Att vara helt uttömd på allt jag har, och när jag inser att det är slut på mig, så återvänder jag hem. Att driva mig själv till en punkt där jag inser att nu, nu finns det inget mera, och så–

Så.