Feral Beast

Nationaldagen. Jag räknas emellanåt inte som svensk – man jag är ju blond och blåögd och blek och glåmig! – för jag har ett efternamn som inte överrenstämmer med ett svenskt namn. Så jag känner mig beklämd här i icke-nationen, för jag räknas ju inte heller till mitt efternamnsland. Ett annat slags utanförskap. Ser ut som en medborgare, räknas som en medborgare, mobbas ut från medborgarskapet.

Ändå, jag firade med att köpa böcker på Modernista förlags utförsäljning. Nu har jag en hel bokhylla med deras böcker, fyndat för under en tusenlapp totalt. Mitt hjärta bankar vildsint för alla titlar, för alla ord; för Martina Lowden & Elise Karlsson & Cortazar & LeRoy & Duras & Kielos. (På natten klädde jag mig i fjädrar och frös i min nakenhet. Målade läppar, högklackar, pubishår och fjädrar. Ibland funderar jag på att raka bort alla små hårstrån från min kropp: utöva lite kontroll över mig själv. Jag har inte blivit våldtagen av en man – men jag blev påtvingad sex av en flicka en gång – men jag har blivit påtvingad en mental sjukdom av mitt sinne som bröt samman. Då vill man ha kontroll igen, när ens sinne begår mental våldtäkt om och om igen.)

Dagens: Valkort, skolsal, rösta på piraterna. En skitunge med ful mun frågade mig vem jag röstade på när jag gick ut. Jag spottade en loska mot honom. Nu får det räcka, tänkte jag, och köpte rättvisemärkt cola och odlar nu en huvudvärk. Sådär perfekt när man inte känner sig delaktig i nationen iallafall.

when i grow up
i want to be a forester
run through the moss on high heels
that's what i'll do
throwing out boomerang
waiting for it to come back to me

when i grow up
i want to live near the sea
crab claws and bottles of rum
that's what i'll have
staring at the seashell
waiting for it to embrace me

A:

Allting börjar. Det är det hemska. Allting har en början, och den är väldigt lätt att minnas, för början känns alltid vacker – det vackra med början är att man kan gräva bakåt och bakåt i historian tills man hittar början såsom man själv vill ha den. Det finns kanske inte en ultimat början för många skeenden, det finns många. Rota i lådor, hitta fler, rota i minnen, fyll dig själv utav olika ställen att börja på.


B:

Barndomen. Det finns många teorier inom vetenskapsmännen. De mäter värden från barndomen, evaluerar information och manipulerar värden. Barnen leker genom åren, alltid föds det någon ny, alltid flyttar någon: man växer så snabbt och de vuxna förstår hur gamla de blir när de ser på den mest vilda ungdomen: helt ofjättrad från åldersnoja och med smuts under naglarna från sandlådan.

När jag var liten var jag envis. Jag minns mycket mer, men mest av allt minns jag envisheten. Jag slogs och bråkades och lät mina naglar växa långa bara för att kunna rivas. Mitt hår var en röra av blonda strån, jag tuggade på dockor och kissade på gröna gräsmattor. Det tog år att tämja ytan.

Vetenskapsmän och Freud och andra diskuterar barndomen. Jag säger: jag slickade på stolpar, jag ville ha det jag inte kunde ha, det är så enkelt. Min samtalsterapeut säger: Var det verkligen så enkelt? Jag slutar besöka henne.


C:

Jag brukade beskriva mina livsval som cykler. Att man faktiskt kunde mäta hur länge jag var intresserad av något. Jag tappar det väldigt snabbt. Det kommer och går. Inombords kände jag hur fågeln fenix föddes och dog, om och om igen.


D:

När jag var liten förlorade jag någon. En död, som det brukar gå. Jag var så liten, knappt medveten, knappt öppen för världen. Och så stirrade döden på mig och jag förstod inte vad den försökte säga och skrek i ren rädsla. En dog, flera överlevde, jag bland dem. Döden kan ibland vara sådär hemskt löljigt liten, i att det krävs så lite, så absolut lite, för att den ska inträffa. Snäpp snipp snapp, så var livet slut. Ungefär.

Tio år senare gick jag i en vinterdvala genom staden, då jag kände en doft. Den dödas doft. Jag vände mig om efter personen som bar doften, följde efter. Ville lägga armarna om personen, le, säga att allt var bra igen, vi var tillsammans igen, jag har väntat på dig att komma tillbaka. Trots att jag vet att det inte finns någon återvändo från döden så trodde jag so absolut på att den personen, DEN PERSONEN, att den var mig kär. Allt genom en doft.

Parfymer som säljs i dussintalet. Jag köper en viss doft. Jag undrar om folk som kommit mig nära och sen försvunnit ur mina liv kommer ihåg min doft. Om det får dem att känna sig vilsna i sin egna nostalgi som jag. Jag spenderar timmar i parfymavdelningar, sniffar provstickor, varvar med kaffebönor, börjar om. Jag letar efter minnen bland flaskorna. De finns där: en minnesfabrik. (Vart hittar jag dig där? Du hittar mig under Coco Chanel Mademoiselle & Karl Lagefeld Kapsule vol II: Floriental. Ibland under den enkla lotusblomessänsen.)

Den gamla fördomsfulla mödomshinnan har gjort sitt. Spräckt, brusten, blödande och förödande betydelseladdad; äntligen är den på väg att försvinna för gott.

RFSU har nu med kraft och kreativitet lanserat ett nytt, och med tanke på kvinnans anatomiska beskaffenhet, betydligt mer relevant ord: slidkrans.

En slidkrans motsvarar vad saken gäller. Det finns ingen hinna, det finns ett slemhinneveck, har Åsa Regnér, generalsekreterare på RFSU, sagt, och talat om ordets makt över tanken.

Ja, tala om makt, hur dessa små slemhinneveck varit utgångspunkt för våldsinriktade makthierarkier för män genom historien och kulturerna. Och längst ner, under allt och alla, har vi flickan med slemhinnevecket. Och den groteska föreställningen att denna flicka har en ägare med rätt att ta oskulden genom att penetrera henne.

Tyvärr finns det ord för detta. Ord som hängt med allt för länge, och som styrt medvetandet. Ord som mödomshinna passar på museum med en förklarande text. Men det har inte i ett modernt språk i en modern tankevärld att göra.

Det är befriande med kloka människor som förstår att orden har betydelse.

(från DN)

Tiden för med sig förändringar. Myter håller fortfarande en kraft över oss.

(Tänk mörkret. Tänk på vem du blir i mörkret. Att resonemanget faller bort, att det primitiva stiger igen, att långtsamt så faller man bakåt genom logiken, genom civilisationen, och finner sig där. Med något annat som styr en.)

Jag minns när jag hade en sexpartner. Hon var en välinformerad ung dam. Hon var allting jag ville ha, och samtidigt inte ville ha. (Det är en annan historia. Sex är traumatiskt lika många gånger som det är underskönt.) Hon blev arg när jag sa att det inte finns någon mödomshinna, att det inte är en magisk gräns som sprängs med hjälp av en penis. Att oskuld kan förloras även på andra sätt: att oskuld är mer ett mentalt stadium än något annat. Hon var arg. Senare hade vi sex, igen och igen. Sen hade vi inte det.

I övrigt klassificerar jag fortfarande odjur; i bakgrunden nickar de instämmande, ingen av dem tror på mödomshinnan. (Myter spränger myter, hur meta är det?)

Hur många gånger har du varit kär? Alla gånger, alla tider. Se, jag gillar att variera mina roller i kärleksdraman, så jag dras till nya romanser där jag kan få spela en ny roll. Den torterade vännen som INTE KAN BERÄTTA. Den som har makten. Den som binds fast, slås, disciplineras. Den som inte vågar ställa de viktiga frågorna. Den som förför; den som blir förförd.

 

Favoritgodis: Körsbär. Helst doppade i choklad; färska. Och hur långsamt man suger av kärnan allt fruktkött.

 

Coolaste stad du har besökt: En gång så körde min mamma mig norrut. Vi stannade till i en stad för att äta på det hypermoderna hotellet där: jag åt bara spaghetti och sen gick jag och tittade på spelmaskinerna. De var förskräckliga. När vi körde därifrån åkte vi förbi en liten sjö, fylld med rostande båtar. Jag drömmer fortfarande om den namnlösa staden.

 

Action eller Skräck? I livet eller som genre? För i livet föredrar jag bladningen mellan dem.

 

Vill bli när du var liten: En sjöjungfru. Ett mytologiskt havsdjur.

 

När fick du din första kyss: Jag gav min första kyss när jag var sju år. Jag tryckte in en pojke i kuddhögen, tryckte mina läppar emot honom. Han såg helt förvånad ut, skrek högt, men log ändå. Varför honom? Han kände till ordet poesi, visste hur dikter kunde få fungera. Han charmerade mig. (Han studerar nu i Uppsala, och jag kommer aldrig kyssa honom igen, aldrig se honom mer. Den tanken lugnar mig.)

 

Hur var du i mellanstadiet/högstadiet? Jag var arg. Konstant arg. Jag kokade av denna ilska, och jag slogs, och jag hatade, och? Och jag överlevde hatet, för det dog: ilskan finns kvar. Är ilskan alltid skadlig? Tänk om den leder någonstans då? Till ett bättre liv? Kan du då döma min ilska som hemsk? (Ibland på högstadiet kände jag doften av svaghet. Då knuffade jag gärna till någon och gick därifrån.)

 

Vad är du beroende av? Kött.

 

Dagens roligaste händelse: När jag satt i badrummet och kliade min hårbotten så sa jag, högt: "Nu kliar jag mig i pälsen".

 

Dagens tråkigaste händelse: Jag hittade mitt inre. Hon vill inte, sa hon högt, och så var det med det. Jag blev irriterad.

 

Dagens humör: Limbo. Väntar på droppen som ska få vågen att sjunka eller höja sig.

 

Vilka tv-program följer du? Nip/Tuck, Dexter, House, dokumentärer.

 

Vad gillar du mest med dig själv? Mina läppar, som öppnar och sluter sig när jag suckar: mina halvblinda ögon, som visserligen behöver glasögon men som ändå har svårt att missa detaljerna; min tatuering och mina drömmar.

 

Vad gillar du minst? Mycket. Min (o)vilja, mest av allt.

 

Vad är det roligaste du vet? Sex, sagor, och sprit.

 

Har du något motto? "Men har du verkligen andats ut? Har du det? Du är inte redo annars!"

 

Hemlig hobby? Att måla mina naglar om och om igen. Att vandra runt på Tradera i timmar. Att prova smink i de dyra varuhusen i City. Sådant småtjafs.

 

Något vi inte vet om dig? Mycket. Vi kan låta det vara så. Allteftersom kommer saker att avslöjas. Tänk på mig som ditt psyke: först när du är redo så kommer det.

 

Vad ångrar du? Att jag inte bor ute på landet, emellanåt.

 

Vad önskar du? Att jag släppte ut det inre modet oftare: att jag skulle våga vara modig, emellanåt.

 

Vad klarar du inte dig utan? Vatten. Jag sörplar det högt, annars känns det inte i munnen. Man fortsätter vara lika uttorkad om man inte känner vattnet mellan tunga och tand och kind.

 

Vad gör du helst en vardag? Gör listor, bygger torn av smutsig disk, hänger kläder över möbler efter att jag provat dem och sen bestämt mig för att inte gå ut (igen), sätta upp mitt hår, tvätta mitt ansikte, lyssna på musik, slicka mintläppglans från mina läppar, bläddra i böcker och anteckningsböcker. Somna. Drömma.

 

Vad gör du helst en lördagskväll? Lördagar är som vardagar, fast oftast sämre.

 

Vad har du mest av i din garderob? Skor, lådor med gammal elektronik i sig, klänningar med revor, bälten och emellanåt, spöken. Snart ska något annat få flytta in där också. (Jag brukade ha en dildo där också. Men jag tröttnade på den.)

 

Drömjobb? Kurtisan eller författare eller knarklangare.

Då jag befinner mig i ett stadium av absolut trötthet och mina fötter är kalla, så håller jag mig hemma och trycker in ord på tangentbordet, knappar på fjärrkontrollen. Fylls med tankar angående dessa serier jag knaprat dagligen i flera år.

That 70's Show: Jag finner Topher Grace så totalt outhärdlig. Hans skämt är pinsamt dåliga, det svider om honom, och hans ego skiner rakt igenom all slags skapad trevlighet. Och han är precis likadan i alla roller. Och i intervjuer är han självbelåten, så nöjd med att vara känd. Jag får känslan av total avsaknad på självinsikt, på hur ensam detta beteende kan göra honom – för inga som han jobbade med på The 70's Show verkar ju vilja umgås med honom, och filmbolagen tvekar att ge honom en egen film, rädda för att han inte kan bära en film själv.

House: Jag och House har ett jobbigt förhållande. Ibland står jag inte ut med hur kameran zoomar in i hans ansikte sådär fem minuter innan avsnittet tar slut och hans inser vilket problem patienten har – bestämt aldrig lupus/SLE – och ibland stör jag mig på hans medarbetare som går runt i cirklar, uppfyllda med ångest och undertryckta kåtviljor. Sen, så är det stunder, då han är alldeles perfekt. Då avsnitten är uppbygda med en exakt dramatisk precision och man hänger sig fast vid allt, helt fascinerad. De stundera är underbara, jag älskar House igen. Allt blir bra då.

Ugly Betty: Betty, vad hände? Måste du vara så jobbig? Jag avskyr att titta på denna serie för du är så blek mot alla andra karaktärer, suger dig fast på pojkar som bryter ditt hjärta i tusen bitar – som Daniel, som Henry – och ger upp Gio som kanske skulle ha kunnat ge dig något hållbart. Nej, jag tittar inte på serien för din skull. Du är så jobbig att se på. Jag ser på det hela för Marc, för Wilhelmina, för Amandas djävulska leende. Inte för Betty. Betty är som ett mobboffer man inte kan hjälpa.

Gilmore Girls: Alltså. Den här serien ger mig popkulturell ståfräs, och sen blir jag helt kär igen – det är ju liksom vardag, men ändå en intressant vardag. Inga stora dödskonflikter, bara hur jobbigt det är att konstant vara den duktiga dottern, den duktiga eleven, och välja den duktiga pojken. Jag gillar Rory bäst när hon gör uppror och skiter i allt – men de känns som så halvdana uppror, egentligen, men men. Lorelai är som en övervuxen tonåring, vilket jag finner fascinerande – men mest, mest av allt, tycker jag om neurotiska Paris och Rorys pojkvänner. Eller, ja, akademian. Studierna. Smartheten som flyter där, konstant närvarande. Att det är det minst konstiga: intelligensen. Hyllandet av den. Sådant gör mig glad; och jag drömmer mig iväg till Yale, till prep schools, där jag studsar runt i glädje över att bli intellektuellt utmanad dagligen.

Top Model: NEJ FY FAN INTE DET HÄR IGEN. Ändå har jag emellanåt svårt att trycka bort det. Åtminstonde när det kommer till de första fem säsongerna. De andra är lättare. De trollband mig inte lika mycket.