Vi är framtidens terrorister
Studenttider. Jag känner förväntningen i luften, och trycker ner mina studieböcker i axelremsväskan och höjer volymen på musiken.
Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.
Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.
Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.
Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.
I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.
Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...
Vildungen: Ha.
Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?
Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?
Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.
Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?
Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.
Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.
Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.
Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.
I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.
Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...
Vildungen: Ha.
Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?
Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?
Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.
Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?
What's the lesser of two evils?
If a suicide bomber made to look pregnant
manages to kill her target or not?
What's the lesser of two evils?
What's the lesser of two evils?
If she kills them or dies in vain?
Nature has fixed no limits on our hopes
What's the lesser of two evils?
If a suicide bomber made to look pregnant
manages to kill her target or not?
What's the lesser of two evils?
What's the lesser of two evils?
If she kills them or dies in vain?
Nature has fixed no limits on our hopes
What's the lesser of two evils?
Historians gång
Jag: Nu går jag igenom min egna historia. Den känns så full med händelser, med känslor som ännu kan röras upp, med saker som verkar vara avslutade men inte alltid är det.
Vildungen: Inte allting kan få ett slut. Det är poängen. The end is the beginning is the end. Beginning is the end is the beginning. Där du börjar, där börjar också jag; du slutar inte, där tar jag vid ännu mer. För övrigt... Historia är ett trist ämne. Det är saniterat och rensat, vinklat från vinnarnas och överlevarnas synpunkt. De har plockat bort allt de inte förstod.
Jag: De?
Vildungen: De som skrev historian. De vita männen med makt. Europa har den tråkigaste historian, för den är så torr. Läs om mayakulturen istället, Egyptien... De första kornen av civilisation. Babylon. Aborginer och maori, Påskön.
Jag: Men kan historian vändas från trist till intressant om man gör den personlig?
Vildungen: Oavsett kommer dagens historia vara helt irrelevant om ett par hundra år. Ingen bryr sig om att du dammsög idag, eller att du luktar rengöringsmedel och dina fötter värker. Det kommer inte betyda något ens om tio år. Vardagen slutar betyda något så fort den är över.
Jag: Jag försöker få ett liv igen.
Vildungen: Vad? Tyckte du inte att det livet du levde var nog?
Jag: Att ligga ensam i en säng och lukta på min egen svett? Att känna ensamheten tryckas mot mitt nyckelben, att höra hjärtat slå dovt i mitt bröst. Jag var bara ensam, och trött, med hud som föll av. Det var ett ointressant liv. Nu är mitt hår konstant blött, mina muskler värker dovt, och jag dricker te då jag sitter och vilar mellan varven.
Vildungen: Jag kan inte hjälpa att hata dig, litegrann. Mellan varven.
Jag: Då vinner jag den här omgången.
Vildungen: Inte allting kan få ett slut. Det är poängen. The end is the beginning is the end. Beginning is the end is the beginning. Där du börjar, där börjar också jag; du slutar inte, där tar jag vid ännu mer. För övrigt... Historia är ett trist ämne. Det är saniterat och rensat, vinklat från vinnarnas och överlevarnas synpunkt. De har plockat bort allt de inte förstod.
Jag: De?
Vildungen: De som skrev historian. De vita männen med makt. Europa har den tråkigaste historian, för den är så torr. Läs om mayakulturen istället, Egyptien... De första kornen av civilisation. Babylon. Aborginer och maori, Påskön.
Jag: Men kan historian vändas från trist till intressant om man gör den personlig?
Vildungen: Oavsett kommer dagens historia vara helt irrelevant om ett par hundra år. Ingen bryr sig om att du dammsög idag, eller att du luktar rengöringsmedel och dina fötter värker. Det kommer inte betyda något ens om tio år. Vardagen slutar betyda något så fort den är över.
Jag: Jag försöker få ett liv igen.
Vildungen: Vad? Tyckte du inte att det livet du levde var nog?
Jag: Att ligga ensam i en säng och lukta på min egen svett? Att känna ensamheten tryckas mot mitt nyckelben, att höra hjärtat slå dovt i mitt bröst. Jag var bara ensam, och trött, med hud som föll av. Det var ett ointressant liv. Nu är mitt hår konstant blött, mina muskler värker dovt, och jag dricker te då jag sitter och vilar mellan varven.
Vildungen: Jag kan inte hjälpa att hata dig, litegrann. Mellan varven.
Jag: Då vinner jag den här omgången.
Två liv i all enkelhet
Odjuren har gått och lagt sig igen. De väntar på kärleken.
Hon ska snart korsa land och rike och vattenmassor och komma till mig. Hon kommer. Jag behöver bara långsamt strypa tiden som ligger emellan henne och mig. Hur dödar man bäst tid?
Jag gör en lista över möjliga svar, väljer ett. Anmäler mig till en kurs och vaknar tidigare på morgonen. Det är ett av samhällets mest effektiva trick: det här att shockas när man vaknar tidigt, för allt i detta land är förlagt till att börja så tidigt så att man inte kan få i sig konstiga tankar och idéer. Sådan röta kan ju äta upp oss inifrån.
Så jag vaknar obönhörligt tidigt. Jag hör hur odjuren lider av den grymma morgonen, de kryper ihop, undan för ljuset, och jag klappar dem förstrött innan jag snubblar genom lägenheten och ramlar in i någonting. Mina ögon är grumliga medan jag klär på mig, fyllda med gult grus. I mitt bakhuvud registrerar jag ett ljud, sedan är det borta igen. Jag sätter på mig mina hörlurar sist, slår på musiken, höjer volumen, går ut. Världen öppnar sig: min otroligt lilla värld. Jag ser vägen framför mig redan. Känner tyngden av böcker mot höften.
Dagarna går. Ibland framåt, oftast bakåt. Man tittar åt olika håll och ser en spegel som reflekterar ens hela liv. Jag förstår inte folk som kan bo på samma ställe i tre år och gå till samma skola i lika många år; som pendlar måndag till fredag och studerar plikttroget, gör sina läxor, plitar ner duktiga ord, städar rummet, har ett socialt liv, skaffar jobb, skaffar partner, dör. Jag har aldrig förstått matematiken bakom den: viljan bakom denna matematik. Jag inser att i detta ämne, där har jag inget som jag kan tala om. Istället får jag gå brevid, titta på ljusen. Hitta min egna väg.
Med dessa tankar så kommer natten. Så kommer odjuren upp från sina djupa vrår. De river mig i ryggen.
Det bästa med att ha ett funtkionellt liv är att man kan leva ett dysfunktionellt liv bakom denna förgrund, och folk behöver inte veta.
Tanken får mig att le: på tunnelbanan med mitt lysande röda läppstift, när jag kommer hem och värmer rester från gårdagen; när jag beger mig ut igen istället för att göra läxorna. I fake it so real I am beyond fake.
Hon ska snart korsa land och rike och vattenmassor och komma till mig. Hon kommer. Jag behöver bara långsamt strypa tiden som ligger emellan henne och mig. Hur dödar man bäst tid?
Jag gör en lista över möjliga svar, väljer ett. Anmäler mig till en kurs och vaknar tidigare på morgonen. Det är ett av samhällets mest effektiva trick: det här att shockas när man vaknar tidigt, för allt i detta land är förlagt till att börja så tidigt så att man inte kan få i sig konstiga tankar och idéer. Sådan röta kan ju äta upp oss inifrån.
Så jag vaknar obönhörligt tidigt. Jag hör hur odjuren lider av den grymma morgonen, de kryper ihop, undan för ljuset, och jag klappar dem förstrött innan jag snubblar genom lägenheten och ramlar in i någonting. Mina ögon är grumliga medan jag klär på mig, fyllda med gult grus. I mitt bakhuvud registrerar jag ett ljud, sedan är det borta igen. Jag sätter på mig mina hörlurar sist, slår på musiken, höjer volumen, går ut. Världen öppnar sig: min otroligt lilla värld. Jag ser vägen framför mig redan. Känner tyngden av böcker mot höften.
Dagarna går. Ibland framåt, oftast bakåt. Man tittar åt olika håll och ser en spegel som reflekterar ens hela liv. Jag förstår inte folk som kan bo på samma ställe i tre år och gå till samma skola i lika många år; som pendlar måndag till fredag och studerar plikttroget, gör sina läxor, plitar ner duktiga ord, städar rummet, har ett socialt liv, skaffar jobb, skaffar partner, dör. Jag har aldrig förstått matematiken bakom den: viljan bakom denna matematik. Jag inser att i detta ämne, där har jag inget som jag kan tala om. Istället får jag gå brevid, titta på ljusen. Hitta min egna väg.
Med dessa tankar så kommer natten. Så kommer odjuren upp från sina djupa vrår. De river mig i ryggen.
Det bästa med att ha ett funtkionellt liv är att man kan leva ett dysfunktionellt liv bakom denna förgrund, och folk behöver inte veta.
Tanken får mig att le: på tunnelbanan med mitt lysande röda läppstift, när jag kommer hem och värmer rester från gårdagen; när jag beger mig ut igen istället för att göra läxorna. I fake it so real I am beyond fake.
En upptäckt!
Det finns olika slags odjur inuti mig.
Intressant.
(jag måste utforska dem alla. Återkommer när kartläggningen är i en mindre... Klockan-fem-på-morgonnatten-fas.)
Intressant.
(jag måste utforska dem alla. Återkommer när kartläggningen är i en mindre... Klockan-fem-på-morgonnatten-fas.)
I grew a hairy heart of dark desire
Jag: Jag är rädd.
Vildungen: (gäspar) Vad är du rädd för nu då?
Jag: Tänk om allt bara blir värre. Tänk om jag bara blir värre. En konstant spiral, pekandes neråt. Alla skyltar pekar ditåt, alla vägar leder neråt. Till slut är man inger mer än en sluttning.
Vildungen: Allt blir bättre. Oroa dig inte, lilla ångestbarn. Man märker att du är född och uppvuxen i KRIS och KATASTROF. Du bär alla märken av de senaste tjugo åren men vill inte erkänna att de lämnat något märke på dig när de väldigt tydligt har. Allting blir bättre, vi fixar ihop oss igen, och vi glömmer. Det är kanske inte vad en nine-eleven-unge vill höra, men det är sanningen. Vi glömmer allt.
Jag: MEN TÄNK OM DET INTE BLIR BÄTTRE DÅ! Tänk om du bara blir vildare, och jag blir mer som du, så att alla lägen är du, all poesi är du, alla rädslor och triumfer och lyckor och hjärtan är du.
Vildungen: Ja, men känner du inte hur det är bättre så? Att jag blir vildare så att någon åtminstonde är det. Sluta sterilisera ditt liv, erkänn att du vill leva med tovor i håret och kantstötta skor och smutsiga kläder som luktar av veckor. Erkänn. Du vill ha det så.
Jag: Men du skulle kunna bli civiliserad du med. Tam, som ett tamdjur.
Vildungen: Tja, javisst, men jag vill inte det. Så du vet. Nu har vi lagt ut de första strecken på vart detta krig kommer hållas. Snart kan vi börja på de riktiga förberedelserna.
Jag: Fred var ändå något som började tråka ut mig.
Vildungen: (gäspar) Vad är du rädd för nu då?
Jag: Tänk om allt bara blir värre. Tänk om jag bara blir värre. En konstant spiral, pekandes neråt. Alla skyltar pekar ditåt, alla vägar leder neråt. Till slut är man inger mer än en sluttning.
Vildungen: Allt blir bättre. Oroa dig inte, lilla ångestbarn. Man märker att du är född och uppvuxen i KRIS och KATASTROF. Du bär alla märken av de senaste tjugo åren men vill inte erkänna att de lämnat något märke på dig när de väldigt tydligt har. Allting blir bättre, vi fixar ihop oss igen, och vi glömmer. Det är kanske inte vad en nine-eleven-unge vill höra, men det är sanningen. Vi glömmer allt.
Jag: MEN TÄNK OM DET INTE BLIR BÄTTRE DÅ! Tänk om du bara blir vildare, och jag blir mer som du, så att alla lägen är du, all poesi är du, alla rädslor och triumfer och lyckor och hjärtan är du.
Vildungen: Ja, men känner du inte hur det är bättre så? Att jag blir vildare så att någon åtminstonde är det. Sluta sterilisera ditt liv, erkänn att du vill leva med tovor i håret och kantstötta skor och smutsiga kläder som luktar av veckor. Erkänn. Du vill ha det så.
Jag: Men du skulle kunna bli civiliserad du med. Tam, som ett tamdjur.
Vildungen: Tja, javisst, men jag vill inte det. Så du vet. Nu har vi lagt ut de första strecken på vart detta krig kommer hållas. Snart kan vi börja på de riktiga förberedelserna.
Jag: Fred var ändå något som började tråka ut mig.
Dear Fenrir, my saviour
Mode à la vildunge, spring/summer 2009:
(Rodebjer)
Vildungen kommenterar: I ryggen växer hålor. Man kan ta chansen och hoppas att man blir ett skogsrå.
(Carin Wester)
Vildungen: Med det här ser man nästan oskyldig ut. Det är en stor jaktfördel: offret tror stenhårt på att rollerna är ombytta tills stunden är kommen och sanningen avslöjas. Låt bara inte något sippra nerför de nakna underarmarna. Då går ju allt förlorat.
(Balenciaga)
Vildungen: Ja! Men utan spännena. Ingenting ska hållas fast där. (Men på andra ställen.)
(Little Red Riding Hood paper doll; etsy)
Vildungen: Jag tycker om leksaker lika mycket som jag tycker om sagorna i deras råaste form. Men även i dess tolkade form. Tänk bara på alla de nivåer dessa sagor har.
(Fast as you can necklace; etsy)
Vildungen: Jag är hungrig nu. Minns du när du brukades liknas vid en fågel, en fjäril? Och du hade lust att skratta dem i ansiktet?
Feral, den civiliserade: Jag minns. Jag var verkligen ingen fjäril. Eller fågel. De är inte mig. För lätta, för krossbara, för vackra för funktionalitet.
Vildungen: Precis. Jag skulle ha ätit fjärilarna. Nu äter jag fåglar istället. Kross kras mums.
(Winged she-dragon pendant; etsy)
Vildungen: Var det ens någon fråga om saken?
(Rodebjer)
Vildungen kommenterar: I ryggen växer hålor. Man kan ta chansen och hoppas att man blir ett skogsrå.
(Carin Wester)
Vildungen: Med det här ser man nästan oskyldig ut. Det är en stor jaktfördel: offret tror stenhårt på att rollerna är ombytta tills stunden är kommen och sanningen avslöjas. Låt bara inte något sippra nerför de nakna underarmarna. Då går ju allt förlorat.
(Balenciaga)
Vildungen: Ja! Men utan spännena. Ingenting ska hållas fast där. (Men på andra ställen.)
(Little Red Riding Hood paper doll; etsy)
Vildungen: Jag tycker om leksaker lika mycket som jag tycker om sagorna i deras råaste form. Men även i dess tolkade form. Tänk bara på alla de nivåer dessa sagor har.
(Fast as you can necklace; etsy)
Vildungen: Jag är hungrig nu. Minns du när du brukades liknas vid en fågel, en fjäril? Och du hade lust att skratta dem i ansiktet?
Feral, den civiliserade: Jag minns. Jag var verkligen ingen fjäril. Eller fågel. De är inte mig. För lätta, för krossbara, för vackra för funktionalitet.
Vildungen: Precis. Jag skulle ha ätit fjärilarna. Nu äter jag fåglar istället. Kross kras mums.
(Winged she-dragon pendant; etsy)
Vildungen: Var det ens någon fråga om saken?
Drömmens förstörelse
1. The fine art of self destruction pt. 1, 2. 284 Jesus, 3. [ doom ], 4. The End of Everything
När jag somnar till morgonnyheterna är mina ögon snustorra, ögonlocken strängt spända över ögongloberna. Det rycker i mina fingertoppar – jag tänker på dem innan jag somnar. De där små ryckningarna som känns igenom hela armen upp via skulderbladet och ända till huden bakom örat.
Min dröm började som ett varmt mörker. Rött mörker, små slag av rött i det nattsvarta; sen känslan av ljummet poolvatten emot kroppen, doften av simhallen som stack i min näsborre. Jag kände mig lugn där, eller kanske mer dämpad än lugn. Vattnet tryckte emot mig, höll emot, och mörket blev tjockare.
Sen skingrades det. Jag stod i min pyttelilla lägenhet som badade i ljus: persiennerna uppdragna, gardinerna delade åt sidan, en mjuk & blyg morgonsol som letade sig in. Strålarna föll på golvet och fick det att lysa. Allting var lite morgonkyligt, och jag stod i gränslandet mellan kök och vardagsrum/sovrum iklädd trosor och linne.
Det var ingen smuts någonstans i lägenheten. Allt var skinande rent, vackert: böckerna i bokhyllan var alfabetiserade, medaljongkartongerna stod sorterade på hyllorna. Alla byrålådor var i sina skåror, lakanen som tidigare legat strödda i pölar runt sängen var noggrant vikta och låg staplade i garderoben. Inga kläder, inga smutsiga tallrikar som slickats rent i nödens hunger, inga månadsgamla tidningar. Allt... Rent, perfekt.
Jag gick till bokhyllan och tog ut Harry Potter (femte boken) från hyllan. Och slet först ut en sida. Sen en till. Sen ett kapitel. Rev pappret i småbitar innan jag bröt sönder kartongen och sträckte mig efter nästa bok: som en tornado slet jag igenom alla mina böcker, alla de böcker jag älskat och klottrat med bläck i. När bokhyllorna var tomma välte jag över dem, rasade iväg mot en stol och slängde ut den genom fönstret. (Jag hörde inte glaset krossas. Det bara var krossat.)
Jag slet sönder kuddar och täcken, fjädrar och fibrer flög runt mig – jag bröt av garberobsdörren och rev itu alla mina fina klänningar, mina koftor, slog av klackarna på mina Vagabondskor och sen flög jag igenom mina vinglas. Det bröts mot golvet, stora skärvor överallt.
Innan jag kom till porslinet (och mjölet och kryddorna och kylskåpet och spritflaskorna) stannade jag till. Jag gick ut från köksområdet, över de brutna glasen och in i ljuset från det trasiga fönstret. Stod där, i blodpölarna som växte utåt från mina fötter, blinkade i det starka ljuset, andades lugnt. Precis innan jag vaknade körde jag min högra arm igenom betongväggen.
När jag vaknade nu sent på eftermiddagen så värkte det i min högra arm; vristen vägrar röra på sig, handen skriker i smärta så fort den omsluter något. Mina fotsulor värker de likväl: svider när jag går över kaklet i badrummet efter duschen. Mina ögon var röda och svullna: kudden dränkt i salta tårar. Jag måste ha gråtit mig igenom natten. (Med andra saker.)
Under den lugna ytan känner jag vildungen som börjar växa igen. Jag har saknat henne. Kom ut, kom ut...
