Feral Beast

1. The fine art of self destruction pt. 1, 2. 284 Jesus, 3. [ doom ], 4. The End of Everything


När jag somnar till morgonnyheterna är mina ögon snustorra, ögonlocken strängt spända över ögongloberna. Det rycker i mina fingertoppar – jag tänker på dem innan jag somnar. De där små ryckningarna som känns igenom hela armen upp via skulderbladet och ända till huden bakom örat.


Min dröm började som ett varmt mörker. Rött mörker, små slag av rött i det nattsvarta; sen känslan av ljummet poolvatten emot kroppen, doften av simhallen som stack i min näsborre. Jag kände mig lugn där, eller kanske mer dämpad än lugn. Vattnet tryckte emot mig, höll emot, och mörket blev tjockare.

Sen skingrades det. Jag stod i min pyttelilla lägenhet som badade i ljus: persiennerna uppdragna, gardinerna delade åt sidan, en mjuk & blyg morgonsol som letade sig in. Strålarna föll på golvet och fick det att lysa. Allting var lite morgonkyligt, och jag stod i gränslandet mellan kök och vardagsrum/sovrum iklädd trosor och linne.

Det var ingen smuts någonstans i lägenheten. Allt var skinande rent, vackert: böckerna i bokhyllan var alfabetiserade, medaljongkartongerna stod sorterade på hyllorna. Alla byrålådor var i sina skåror, lakanen som tidigare legat strödda i pölar runt sängen var noggrant vikta och låg staplade i garderoben. Inga kläder, inga smutsiga tallrikar som slickats rent i nödens hunger, inga månadsgamla tidningar. Allt... Rent, perfekt.

Jag gick till bokhyllan och tog ut Harry Potter (femte boken) från hyllan. Och slet först ut en sida. Sen en till. Sen ett kapitel. Rev pappret i småbitar innan jag bröt sönder kartongen och sträckte mig efter nästa bok: som en tornado slet jag igenom alla mina böcker, alla de böcker jag älskat och klottrat med bläck i. När bokhyllorna var tomma välte jag över dem, rasade iväg mot en stol och slängde ut den genom fönstret. (Jag hörde inte glaset krossas. Det bara var krossat.)

Jag slet sönder kuddar och täcken, fjädrar och fibrer flög runt mig – jag bröt av garberobsdörren och rev itu alla mina fina klänningar, mina koftor, slog av klackarna på mina Vagabondskor och sen flög jag igenom mina vinglas. Det bröts mot golvet, stora skärvor överallt.

Innan jag kom till porslinet (och mjölet och kryddorna och kylskåpet och spritflaskorna) stannade jag till. Jag gick ut från köksområdet, över de brutna glasen och in i ljuset från det trasiga fönstret. Stod där, i blodpölarna som växte utåt från mina fötter, blinkade i det starka ljuset, andades lugnt. Precis innan jag vaknade körde jag min högra arm igenom betongväggen.


När jag vaknade nu sent på eftermiddagen så värkte det i min högra arm; vristen vägrar röra på sig, handen skriker i smärta så fort den omsluter något. Mina fotsulor värker de likväl: svider när jag går över kaklet i badrummet efter duschen. Mina ögon var röda och svullna: kudden dränkt i salta tårar. Jag måste ha gråtit mig igenom natten. (Med andra saker.)

Under den lugna ytan känner jag vildungen som börjar växa igen. Jag har saknat henne. Kom ut, kom ut...