TV-tankar
Då jag befinner mig i ett stadium av absolut trötthet och mina fötter är kalla, så håller jag mig hemma och trycker in ord på tangentbordet, knappar på fjärrkontrollen. Fylls med tankar angående dessa serier jag knaprat dagligen i flera år.
That 70's Show: Jag finner Topher Grace så totalt outhärdlig. Hans skämt är pinsamt dåliga, det svider om honom, och hans ego skiner rakt igenom all slags skapad trevlighet. Och han är precis likadan i alla roller. Och i intervjuer är han självbelåten, så nöjd med att vara känd. Jag får känslan av total avsaknad på självinsikt, på hur ensam detta beteende kan göra honom – för inga som han jobbade med på The 70's Show verkar ju vilja umgås med honom, och filmbolagen tvekar att ge honom en egen film, rädda för att han inte kan bära en film själv.
House: Jag och House har ett jobbigt förhållande. Ibland står jag inte ut med hur kameran zoomar in i hans ansikte sådär fem minuter innan avsnittet tar slut och hans inser vilket problem patienten har – bestämt aldrig lupus/SLE – och ibland stör jag mig på hans medarbetare som går runt i cirklar, uppfyllda med ångest och undertryckta kåtviljor. Sen, så är det stunder, då han är alldeles perfekt. Då avsnitten är uppbygda med en exakt dramatisk precision och man hänger sig fast vid allt, helt fascinerad. De stundera är underbara, jag älskar House igen. Allt blir bra då.
Ugly Betty: Betty, vad hände? Måste du vara så jobbig? Jag avskyr att titta på denna serie för du är så blek mot alla andra karaktärer, suger dig fast på pojkar som bryter ditt hjärta i tusen bitar – som Daniel, som Henry – och ger upp Gio som kanske skulle ha kunnat ge dig något hållbart. Nej, jag tittar inte på serien för din skull. Du är så jobbig att se på. Jag ser på det hela för Marc, för Wilhelmina, för Amandas djävulska leende. Inte för Betty. Betty är som ett mobboffer man inte kan hjälpa.
Gilmore Girls: Alltså. Den här serien ger mig popkulturell ståfräs, och sen blir jag helt kär igen – det är ju liksom vardag, men ändå en intressant vardag. Inga stora dödskonflikter, bara hur jobbigt det är att konstant vara den duktiga dottern, den duktiga eleven, och välja den duktiga pojken. Jag gillar Rory bäst när hon gör uppror och skiter i allt – men de känns som så halvdana uppror, egentligen, men men. Lorelai är som en övervuxen tonåring, vilket jag finner fascinerande – men mest, mest av allt, tycker jag om neurotiska Paris och Rorys pojkvänner. Eller, ja, akademian. Studierna. Smartheten som flyter där, konstant närvarande. Att det är det minst konstiga: intelligensen. Hyllandet av den. Sådant gör mig glad; och jag drömmer mig iväg till Yale, till prep schools, där jag studsar runt i glädje över att bli intellektuellt utmanad dagligen.
Top Model: NEJ FY FAN INTE DET HÄR IGEN. Ändå har jag emellanåt svårt att trycka bort det. Åtminstonde när det kommer till de första fem säsongerna. De andra är lättare. De trollband mig inte lika mycket.
That 70's Show: Jag finner Topher Grace så totalt outhärdlig. Hans skämt är pinsamt dåliga, det svider om honom, och hans ego skiner rakt igenom all slags skapad trevlighet. Och han är precis likadan i alla roller. Och i intervjuer är han självbelåten, så nöjd med att vara känd. Jag får känslan av total avsaknad på självinsikt, på hur ensam detta beteende kan göra honom – för inga som han jobbade med på The 70's Show verkar ju vilja umgås med honom, och filmbolagen tvekar att ge honom en egen film, rädda för att han inte kan bära en film själv.
House: Jag och House har ett jobbigt förhållande. Ibland står jag inte ut med hur kameran zoomar in i hans ansikte sådär fem minuter innan avsnittet tar slut och hans inser vilket problem patienten har – bestämt aldrig lupus/SLE – och ibland stör jag mig på hans medarbetare som går runt i cirklar, uppfyllda med ångest och undertryckta kåtviljor. Sen, så är det stunder, då han är alldeles perfekt. Då avsnitten är uppbygda med en exakt dramatisk precision och man hänger sig fast vid allt, helt fascinerad. De stundera är underbara, jag älskar House igen. Allt blir bra då.
Ugly Betty: Betty, vad hände? Måste du vara så jobbig? Jag avskyr att titta på denna serie för du är så blek mot alla andra karaktärer, suger dig fast på pojkar som bryter ditt hjärta i tusen bitar – som Daniel, som Henry – och ger upp Gio som kanske skulle ha kunnat ge dig något hållbart. Nej, jag tittar inte på serien för din skull. Du är så jobbig att se på. Jag ser på det hela för Marc, för Wilhelmina, för Amandas djävulska leende. Inte för Betty. Betty är som ett mobboffer man inte kan hjälpa.
Gilmore Girls: Alltså. Den här serien ger mig popkulturell ståfräs, och sen blir jag helt kär igen – det är ju liksom vardag, men ändå en intressant vardag. Inga stora dödskonflikter, bara hur jobbigt det är att konstant vara den duktiga dottern, den duktiga eleven, och välja den duktiga pojken. Jag gillar Rory bäst när hon gör uppror och skiter i allt – men de känns som så halvdana uppror, egentligen, men men. Lorelai är som en övervuxen tonåring, vilket jag finner fascinerande – men mest, mest av allt, tycker jag om neurotiska Paris och Rorys pojkvänner. Eller, ja, akademian. Studierna. Smartheten som flyter där, konstant närvarande. Att det är det minst konstiga: intelligensen. Hyllandet av den. Sådant gör mig glad; och jag drömmer mig iväg till Yale, till prep schools, där jag studsar runt i glädje över att bli intellektuellt utmanad dagligen.
Top Model: NEJ FY FAN INTE DET HÄR IGEN. Ändå har jag emellanåt svårt att trycka bort det. Åtminstonde när det kommer till de första fem säsongerna. De andra är lättare. De trollband mig inte lika mycket.
Dialogens monolog
Idag mår jag inte bra. Sådana dagar – dessa dagar – känns helt värdelösa.
(Notera: Visserligen erkänner hon det, men vänta bara, detta är typiskt – hon kommer avfärda alltihop. Hon hatar att vara en börda och tycker illa om sympati för den kommer aldrig igenom på ett bra sätt, så hon försöker avfärda sina känslor. Idag har hon inte gjort mycket. Det är sanningen. Hon skäms, hon gråter, hon skäms ännu mera, pillar i maten och sliter av hudremsor från sina fotsulor.)
Jag menar, när man tittar på Two & Half Men och helt plötsligt börjar hosta för att sen bryta ut i störtgråt, då blir man irriterad på sig. Charlie Sheen är väl ändå inte en så dålig skådespelare?
(Notera: humor använd som reflex istället för att berätta om den verkliga smärtan. Vi kan konstantera att Mr Sheen inte är den bästa av bästa, men han kan inte provocera henne så mycket. Något annat är underliggande.)
Men egentligen, vad har jag att skriva om? Jag är trött. Kanske jag kan äta lite Ben & Jerrys och sova en stund.
(Notera: Hon säger alltid att hon är trött. Vrider in sig i lakan, vägrar se sanningen, sover bort veckor. Detta händer om och om igen. På sistonde har hon börjat se sina symptom, men bara för att hon ser dem betyder inte att hon godkänner deras existens. Det är lättare att förneka än att må bra.)
(Notera: Visserligen erkänner hon det, men vänta bara, detta är typiskt – hon kommer avfärda alltihop. Hon hatar att vara en börda och tycker illa om sympati för den kommer aldrig igenom på ett bra sätt, så hon försöker avfärda sina känslor. Idag har hon inte gjort mycket. Det är sanningen. Hon skäms, hon gråter, hon skäms ännu mera, pillar i maten och sliter av hudremsor från sina fotsulor.)
Jag menar, när man tittar på Two & Half Men och helt plötsligt börjar hosta för att sen bryta ut i störtgråt, då blir man irriterad på sig. Charlie Sheen är väl ändå inte en så dålig skådespelare?
(Notera: humor använd som reflex istället för att berätta om den verkliga smärtan. Vi kan konstantera att Mr Sheen inte är den bästa av bästa, men han kan inte provocera henne så mycket. Något annat är underliggande.)
Men egentligen, vad har jag att skriva om? Jag är trött. Kanske jag kan äta lite Ben & Jerrys och sova en stund.
(Notera: Hon säger alltid att hon är trött. Vrider in sig i lakan, vägrar se sanningen, sover bort veckor. Detta händer om och om igen. På sistonde har hon börjat se sina symptom, men bara för att hon ser dem betyder inte att hon godkänner deras existens. Det är lättare att förneka än att må bra.)
Satellites
Min tankegång stagnerar – jag börjar känna mig som allt annat. Som en kropp svald av önskan om sömnen. Det finns ingen vardag när allt man gör är att sova, vakna, och kanske äta. Det är så lite för mig att göra. Jag dricker ett glas vatten och lägger mig sen igen med en bunt papper i den smala etthundratjugo-centimetersängen. Ibland förändras en åsikt snabbt – men jag avfärdar oftast dessa ögonblick. Vifta bort, vay, vay!
Ibland kan man låta dem få komma ut. En bubbla, uppblåst, som till slut spricker. Det går bra det med. Någon dag får jag tala om wabi-sabi också, men just nu, blås en bubbla, låt den spricka. Tadaa.
Bleka kopior, jobbig värme från kroppen brevid mig. Jag kan ju försöka vara ärlig mot någon. Alla ord ska vägas innan de lämnar min mun, och jag vill vägra kännas vid mitt förflutna, min historia. Jag har inga förlorade vänner, ingen familj, inga misslyckade förföringar av smarta män. Jag har inget, ska inte ha något. Min egna kärlek kan få strypa mig. Inget brådskar. Allt tråkar.
Saker gör ont. Jag orkar inte med min kropps snabba förfall.
Jag vill inte ha någon familj. Vill inte svara på deras samtal. Myggbett, rakbladsbett. Mina bröstvårtor vill inte, skulderbladen skaver igen. Vem har du lagt dig emot, vem har du blivit? För jag känner inte dig längre, känner ingen längre.
Försvinn.
Ibland kan man låta dem få komma ut. En bubbla, uppblåst, som till slut spricker. Det går bra det med. Någon dag får jag tala om wabi-sabi också, men just nu, blås en bubbla, låt den spricka. Tadaa.
Bleka kopior, jobbig värme från kroppen brevid mig. Jag kan ju försöka vara ärlig mot någon. Alla ord ska vägas innan de lämnar min mun, och jag vill vägra kännas vid mitt förflutna, min historia. Jag har inga förlorade vänner, ingen familj, inga misslyckade förföringar av smarta män. Jag har inget, ska inte ha något. Min egna kärlek kan få strypa mig. Inget brådskar. Allt tråkar.
Saker gör ont. Jag orkar inte med min kropps snabba förfall.
Jag vill inte ha någon familj. Vill inte svara på deras samtal. Myggbett, rakbladsbett. Mina bröstvårtor vill inte, skulderbladen skaver igen. Vem har du lagt dig emot, vem har du blivit? För jag känner inte dig längre, känner ingen längre.
Försvinn.
I'm a lyrical soul & I love you
En sak du skulle ge allt för att få.
1. Mitt hjärta för en annans hjärta. Om och om igen. Om och om igen.
Jag var så kär då, och jag kunde inte få honom. Det kändes helt absurt just då, varför ska ett hjärta vara olyckligt bara för att mannen inte vågar säga ja? Varför gick jag runt i månader efteråt och tänkte, ja visst, det passerar nog, men just nu är det svårt att släppa.
En hemlighet: jag har en flickvän nu. Jag älskar henne djupt. Men jag tänker fortfarande på honom, emellanåt. Mest på grund av att vi var och drack morgonkaffe en söndagsmorgon i vintras tillsammans, och då såg jag en man som var hans exakta kopia. Jag kände hur mitt hjärta rusade iväg, hur tankarna skenade, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Om det var han, om han vände sig om och faktiskt såg mig närapå... Skulle han känna igen mig? Skulle han prata med mig?
Och vad skulle vi prata om då?
Jag fantiserade ihop ett samtal, senare under dagen, med lagom mycket distans. Min flickvän låg och sov brevid mig, jag låg och tänkte över mötet som inte skedde.
– Jag har en flickvän nu.
– Bra för dig. Jag hoppas ni är lyckliga tillsammans.
– Ja... Men... Vet du hur länge jag gick runt och led för att du inte var där? För att jag inte kunde vara med dig?
– Alltså...
– Jag kunde inte sluta tänka på dig hela sommaren. Jag var helt söndersliten av längtan till dig och din stad, och här hemma var allting varmt och kvavt, jag svettades och mådde illa och kved i menssmärtor. Jag var nykter och det gjorde allting så mycket värre. Du var som ett spöke i min själ, i mina tankar, överallt jag vände mig så undrade jag vad du skulle tycka om den boken. Det enda jag kunde läsa var dikter. Knappt ens det.
– ...
– Det är så mycket jag velat säga till dig sen vi senast sågs, sen vi först sågs. Jag var ung och förvirrad, rädd och liten, men jag älskade dig, så mycket att det värkte. Ibland... Ibland undrar jag om jag inte kommer älska dig för alltid. Du lämnade ett sådant djupt intryck i mig.
– Och... Och älskar du mig då? Just nu?
– Fråga inte. Svaret är alltid ja. Tusen gånger ja. Jag har en flickvän, jag ser en framtid med henne, men ändå vet jag att om du skulle säga det, säga att du älskar mig, så skulle jag... Jag vet inte. Men jag skulle inte våga släppa dig igen. Jag hatar dig för det, att du alltid kommer ha den kraften över mig. Hur kan en människa ha en sådan kraft över en annan?
Hjärtan: hemskt orättvisa tingestar.
1. Mitt hjärta för en annans hjärta. Om och om igen. Om och om igen.
Jag var så kär då, och jag kunde inte få honom. Det kändes helt absurt just då, varför ska ett hjärta vara olyckligt bara för att mannen inte vågar säga ja? Varför gick jag runt i månader efteråt och tänkte, ja visst, det passerar nog, men just nu är det svårt att släppa.
En hemlighet: jag har en flickvän nu. Jag älskar henne djupt. Men jag tänker fortfarande på honom, emellanåt. Mest på grund av att vi var och drack morgonkaffe en söndagsmorgon i vintras tillsammans, och då såg jag en man som var hans exakta kopia. Jag kände hur mitt hjärta rusade iväg, hur tankarna skenade, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Om det var han, om han vände sig om och faktiskt såg mig närapå... Skulle han känna igen mig? Skulle han prata med mig?
Och vad skulle vi prata om då?
Jag fantiserade ihop ett samtal, senare under dagen, med lagom mycket distans. Min flickvän låg och sov brevid mig, jag låg och tänkte över mötet som inte skedde.
– Jag har en flickvän nu.
– Bra för dig. Jag hoppas ni är lyckliga tillsammans.
– Ja... Men... Vet du hur länge jag gick runt och led för att du inte var där? För att jag inte kunde vara med dig?
– Alltså...
– Jag kunde inte sluta tänka på dig hela sommaren. Jag var helt söndersliten av längtan till dig och din stad, och här hemma var allting varmt och kvavt, jag svettades och mådde illa och kved i menssmärtor. Jag var nykter och det gjorde allting så mycket värre. Du var som ett spöke i min själ, i mina tankar, överallt jag vände mig så undrade jag vad du skulle tycka om den boken. Det enda jag kunde läsa var dikter. Knappt ens det.
– ...
– Det är så mycket jag velat säga till dig sen vi senast sågs, sen vi först sågs. Jag var ung och förvirrad, rädd och liten, men jag älskade dig, så mycket att det värkte. Ibland... Ibland undrar jag om jag inte kommer älska dig för alltid. Du lämnade ett sådant djupt intryck i mig.
– Och... Och älskar du mig då? Just nu?
– Fråga inte. Svaret är alltid ja. Tusen gånger ja. Jag har en flickvän, jag ser en framtid med henne, men ändå vet jag att om du skulle säga det, säga att du älskar mig, så skulle jag... Jag vet inte. Men jag skulle inte våga släppa dig igen. Jag hatar dig för det, att du alltid kommer ha den kraften över mig. Hur kan en människa ha en sådan kraft över en annan?
Hjärtan: hemskt orättvisa tingestar.
Like two strangers turning into dust
Varför blir jag så berörd av uppgifterna om hur man precisionsmedicinerar psykiskt lidande soldater? För att det skulle kunna ske förebyggande, före krigen? För att det verkar så orimligt att det skulle fungera utan att övriga känslomekanismer påverkas? För att jag därför fantiserar om soldaterna som medborgare, som pappor? Eller bara för att minnen utan känslor för tanken till det rigida, opåverkbara?Sanningen är nog att jag inte vill att det ska vara möjligt att glömma vissa saker. Jag vill att den som torterat och dödat ska lida av det, att det ska märkas. Allt annat är som att tysta en bön eller ett vittnesmål.
Minnen. Och att glömma. Det är vackert att tänka på att man kan ta ett piller, utsätta sig själv för elektriska shockar, och sedan glömma. Det verkar vara en kollektivt undertryckt dröm, egentligen, det här om att få glömma: att selektivt få skära bort de delar som smärtar en. Det behöver inte ens handla om att man har skadat någon annan, gjort någon illa: det kan vara den där gången när man fantiserade så mycket om vikarien när man var elva år att man kände den där första pirrningen och gick och kissade och kom på att man faktiskt ville ha sex med honom. Minnen man trycker undan iallafall, men som har den fantastiska förmågan att stiga upp från djupen iallafall.
Jag är emot glömskan. Min flickvän berättar för mig hur hennes morfar ibland börjar kyssa henne, hur han inte minns de korrekta sätten att uppföra sig med henne. Å ena sidan vill jag säga: det är svårt att stå emot henne, hon är så älskvärd. Å andra sidan kan jag inte tänka mig hur mycket det smärtar mormodern att inte längre bli ihågkommen av sin man som hon varit gift med i över sextio år. Man glömmer naturligt, med åldern, med psykets fantastiska krafter att trycka undan minnen.
Det är typiskt att finna det beundransvärt att minnas, men jag har börjat föra en kamp emot glömskan. Även om det bara är det tysta godkännandet av vardagen där man sjunker ner i en lunkande takt och glömmer. Jag har inget emot vardagen, men jag vill inte glömma. Visserligen, jag kommer inte kunna leva vilt hela mitt liv, leva rövarpiratlivet öppet, jag vill ha barn och hus och sådant typiskt tråkigt; men när jag går in i det vill jag finna en fred med mina minnen istället för att plågas av dem.
Jag märker att folk har en fantastisk talang för att undvika fred med minnen, för att utforska dem. Vi väljer något annat istället, än för att ta itu med dem. Jag vill inte förringa processen: den är plågsam och gör så att även jag blir illamående (under skrivandet av dessa ord har en feber stigit upp bakom min panna och sipprat ut i huden) men varför undvika den?
På min MacBook har jag ett dokument, döpt mementos. I den skriver jag ner minnen. Det finns många utav dem. Det finns många stunder då jag vill censurera mig själv, vill förneka att jag faktiskt tänkt så, levt så, men vad skulle sådan förnekelse göra för mig? Jag väljer sanningen igen. Den är inte alltid lika smärtsam som man tror. Och man vet alltid vad sanningen är: den känns i revbenen. Även om jag skäms, eller mår illa av minnena, eller de får mig att gråta, så leder det nånvart. Att minnas är det som behövs.
Jag kan inte tala om krigsoffer. Jag känner bara till mindre krig, personliga intima krig: inte sådana där man håller i metall med svettiga händer och hoppas på det bästa. Jag bara tala om det jag känner till. De som lidit genom annat kanske är drivna till den punkten där de behöver glömma, även om jag finner det en billig utväg. Hur kan man växa om man inte minns? Kanske vi kan göra det, även om vi glömmer allt vi gjort, allt vi varit. Vem vet...
Datorers minnen sviktar. Imorgon går jag och köper ett USB-minne; gult. Jag har en urgammal dator från 2003 som samlar damm i ett hörn av min lägenhet; den enda anledningen att jag behåller den är för att den har runt hundratalet dokument på sig, tiotusen sånger, och alldeles för många bilder. Jag måste göra något med dem innan datorn gör sin sista hostning. (Jag hatar Dell, jag hatar Windows. Ge mig Apple.) Jag måste erkänna, jag har längtat efter att överföra vissa låtar och bränna mix-CDs på min laptop. Sen ska jag skicka dem till min flickvän: om hon reagerar på dem eller inte är kanske inte lika viktigt. Hon finns där likväl. Långt borta. (Det är en annan historia, F., spara den.)
Jag är emot glömskan. Min flickvän berättar för mig hur hennes morfar ibland börjar kyssa henne, hur han inte minns de korrekta sätten att uppföra sig med henne. Å ena sidan vill jag säga: det är svårt att stå emot henne, hon är så älskvärd. Å andra sidan kan jag inte tänka mig hur mycket det smärtar mormodern att inte längre bli ihågkommen av sin man som hon varit gift med i över sextio år. Man glömmer naturligt, med åldern, med psykets fantastiska krafter att trycka undan minnen.
Det är typiskt att finna det beundransvärt att minnas, men jag har börjat föra en kamp emot glömskan. Även om det bara är det tysta godkännandet av vardagen där man sjunker ner i en lunkande takt och glömmer. Jag har inget emot vardagen, men jag vill inte glömma. Visserligen, jag kommer inte kunna leva vilt hela mitt liv, leva rövarpiratlivet öppet, jag vill ha barn och hus och sådant typiskt tråkigt; men när jag går in i det vill jag finna en fred med mina minnen istället för att plågas av dem.
Jag märker att folk har en fantastisk talang för att undvika fred med minnen, för att utforska dem. Vi väljer något annat istället, än för att ta itu med dem. Jag vill inte förringa processen: den är plågsam och gör så att även jag blir illamående (under skrivandet av dessa ord har en feber stigit upp bakom min panna och sipprat ut i huden) men varför undvika den?
På min MacBook har jag ett dokument, döpt mementos. I den skriver jag ner minnen. Det finns många utav dem. Det finns många stunder då jag vill censurera mig själv, vill förneka att jag faktiskt tänkt så, levt så, men vad skulle sådan förnekelse göra för mig? Jag väljer sanningen igen. Den är inte alltid lika smärtsam som man tror. Och man vet alltid vad sanningen är: den känns i revbenen. Även om jag skäms, eller mår illa av minnena, eller de får mig att gråta, så leder det nånvart. Att minnas är det som behövs.
Jag kan inte tala om krigsoffer. Jag känner bara till mindre krig, personliga intima krig: inte sådana där man håller i metall med svettiga händer och hoppas på det bästa. Jag bara tala om det jag känner till. De som lidit genom annat kanske är drivna till den punkten där de behöver glömma, även om jag finner det en billig utväg. Hur kan man växa om man inte minns? Kanske vi kan göra det, även om vi glömmer allt vi gjort, allt vi varit. Vem vet...
Datorers minnen sviktar. Imorgon går jag och köper ett USB-minne; gult. Jag har en urgammal dator från 2003 som samlar damm i ett hörn av min lägenhet; den enda anledningen att jag behåller den är för att den har runt hundratalet dokument på sig, tiotusen sånger, och alldeles för många bilder. Jag måste göra något med dem innan datorn gör sin sista hostning. (Jag hatar Dell, jag hatar Windows. Ge mig Apple.) Jag måste erkänna, jag har längtat efter att överföra vissa låtar och bränna mix-CDs på min laptop. Sen ska jag skicka dem till min flickvän: om hon reagerar på dem eller inte är kanske inte lika viktigt. Hon finns där likväl. Långt borta. (Det är en annan historia, F., spara den.)
The grass is greener on the other side
Jag hittar ibland kvitton i böcker jag tar med mig hem från biblioteket, och då känns det väldigt intimt och opersonligt, samtidigt. Man kan ju läsa in så mycket i valet av vad dessa människor lånar hem, är smaken samma eller så? Är det en man, en kvinna, könsneutralt, någon man skulle avsky eller någon man skulle älska?
Och du, kortinnehavare 605024*****, jag vill fråga dig vad du tycker om Nietzsche, och om du har orken att uttrycka någon åsikt om varför han utnyttjades så hårt av nazisterna. Jag vill även veta vad det är som drar dig till Sibelius; jag själv finner honom vacker men retsam, fascinerande och isolerande. Lånade du hem Kalevala (liksom jag gjorde, och det var i denna bok jag fann ditt kvitto) för att förstå Sibelius, eller för att du gillar versmåttet, gillar betydelsen? Vilken är din favorit bland alla de album du lånade hem? Klarade du av att läsa ut Moby Dick?
Even an end has a start
Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...
Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.
Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.
Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)
Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.
Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.
Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?
