Dialogens monolog
Idag mår jag inte bra. Sådana dagar – dessa dagar – känns helt värdelösa.
(Notera: Visserligen erkänner hon det, men vänta bara, detta är typiskt – hon kommer avfärda alltihop. Hon hatar att vara en börda och tycker illa om sympati för den kommer aldrig igenom på ett bra sätt, så hon försöker avfärda sina känslor. Idag har hon inte gjort mycket. Det är sanningen. Hon skäms, hon gråter, hon skäms ännu mera, pillar i maten och sliter av hudremsor från sina fotsulor.)
Jag menar, när man tittar på Two & Half Men och helt plötsligt börjar hosta för att sen bryta ut i störtgråt, då blir man irriterad på sig. Charlie Sheen är väl ändå inte en så dålig skådespelare?
(Notera: humor använd som reflex istället för att berätta om den verkliga smärtan. Vi kan konstantera att Mr Sheen inte är den bästa av bästa, men han kan inte provocera henne så mycket. Något annat är underliggande.)
Men egentligen, vad har jag att skriva om? Jag är trött. Kanske jag kan äta lite Ben & Jerrys och sova en stund.
(Notera: Hon säger alltid att hon är trött. Vrider in sig i lakan, vägrar se sanningen, sover bort veckor. Detta händer om och om igen. På sistonde har hon börjat se sina symptom, men bara för att hon ser dem betyder inte att hon godkänner deras existens. Det är lättare att förneka än att må bra.)
(Notera: Visserligen erkänner hon det, men vänta bara, detta är typiskt – hon kommer avfärda alltihop. Hon hatar att vara en börda och tycker illa om sympati för den kommer aldrig igenom på ett bra sätt, så hon försöker avfärda sina känslor. Idag har hon inte gjort mycket. Det är sanningen. Hon skäms, hon gråter, hon skäms ännu mera, pillar i maten och sliter av hudremsor från sina fotsulor.)
Jag menar, när man tittar på Two & Half Men och helt plötsligt börjar hosta för att sen bryta ut i störtgråt, då blir man irriterad på sig. Charlie Sheen är väl ändå inte en så dålig skådespelare?
(Notera: humor använd som reflex istället för att berätta om den verkliga smärtan. Vi kan konstantera att Mr Sheen inte är den bästa av bästa, men han kan inte provocera henne så mycket. Något annat är underliggande.)
Men egentligen, vad har jag att skriva om? Jag är trött. Kanske jag kan äta lite Ben & Jerrys och sova en stund.
(Notera: Hon säger alltid att hon är trött. Vrider in sig i lakan, vägrar se sanningen, sover bort veckor. Detta händer om och om igen. På sistonde har hon börjat se sina symptom, men bara för att hon ser dem betyder inte att hon godkänner deras existens. Det är lättare att förneka än att må bra.)
Kommentarer
Trackback
