Feral Beast

Huvudet dunkar och snurrar. När jag går över golvet – jag vet att det är ett betonggolv, huset är uppbyggt som små betonglådor på betonglådor, knappt tio år gamla – så känns det som om golvet sviktar under mina fotsteg. I hörnen ligger mat och skräpar; sådant man köper och äter när man känner en stor skuld över det hela. Eller, alltså, jag vill inte äta – igen – så jag köper småbitar, proppar i mig en gång om dagen, och väntar sen på att få somna om. Två gånger om dygnet får jag ta maxdosen av ångestdämpande. (Vad händer om jag häller upp ett piller för mycket?)

Jag fryser i sängen; solen skiner in över min säng, jag fryser ändå. Det är kallare nu än det var i vintras.

Jag vill sluta äta mat och dricka vatten helt. Bara svälja piller. Tack och lov finns det ingen ätstörning för det här – det är bara en mindre störning i sig själv. Inget som har klassificerats, analyserats, blivit till ett forum på online-communities. Jag är ingenting: det gör mig glad. Ju mindre värde jag har, desto mindre skillnad gör det när jag dör.

Jag har börjat räkna hur länge det kan gå innan folk blir oroliga. Åtminstonde tjugofyra timmar, kanske att jag lyckas med upp till en vecka. Genom åren har jag vant folk vid att jag inte hör av mig på längre tidsperioder. Det skulle kunna gå. Timmar och dagar och veckor som försvinner innan någon anar det. Tiden går så snabbt, och mycket förändras iochmed dess våldsamma gång.

Sanningen? Jag skulle kunna sjunka undan nu. Och ingen skulle märka det, egentligen – bara en lite längre tystnad.

Men om jag överlever denna dag då, frågar jag mig själv. Ja, då köper jag väl en tågbiljett och flyr från Sverige. (Igår, i mina drömmar, så tog jag en buss ut till skogens kant vid Vaxholm, och gick och gick. Jag tog skärgårdsbåtar och gick över öar, sov i skogar, väntade på att frysa ihjäl helt och hållet. Med min gula väska på ryggen och en flaska med ljummet vatten tryckt mot mitt bröst, i avsaknad av religös tro.)

Jag står i duschen och sköljer ur mitt hår när jag får syn på puffen. Den där vita duschpuffen som jag hällt duschgelé på i vad som känns som år. Och jag hatar den nu.

Så jag river sönder den.

Mina hungriga ögon letar efter något mer att riva sönder efter att duschpuffen ligger i remsor vid mina våta fötter. Hur kontrollerar du en ilska som den här – en ilska framvuxen av att en människa backats in i ett hörn och inte finner någon som vill lyssna alls? Min mage vänder sig, varv efter varv, och jag går igenom lägenheten, letar efter saker att ha sönder. Allt ska gå sönder. Och jag tänker inte följa dessa jävla regler längre. Regler om att så länge man bara går till doktorn så blir allt magiskt bättre. Regeln om att så länge du bara litar på vad de har att säga och följer dem till punkt och pricka, så blir allt vanligt och normalt. Fuck that shit. Jag följde en gång. Två gånger. Flera gånger. Sen blev allt sämre. Jag tror inte på att bli bättre – inte för mig själv.

Nu ska dörrarna spikas. Allt ska förstöras. Jag bryr mig inte längre – det finns inget att bry sig om. Världen finner sitt slut inom mig, den personliga apokalypsen påbörjas. Det finns ingen soluppgång.

Idag mår jag inte bra. Sådana dagar – dessa dagar – känns helt värdelösa.

(Notera: Visserligen erkänner hon det, men vänta bara, detta är typiskt – hon kommer avfärda alltihop. Hon hatar att vara en börda och tycker illa om sympati för den kommer aldrig igenom på ett bra sätt, så hon försöker avfärda sina känslor. Idag har hon inte gjort mycket. Det är sanningen. Hon skäms, hon gråter, hon skäms ännu mera, pillar i maten och sliter av hudremsor från sina fotsulor.)

Jag menar, när man tittar på Two & Half Men och helt plötsligt börjar hosta för att sen bryta ut i störtgråt, då blir man irriterad på sig. Charlie Sheen är väl ändå inte en så dålig skådespelare?

(Notera: humor använd som reflex istället för att berätta om den verkliga smärtan. Vi kan konstantera att Mr Sheen inte är den bästa av bästa, men han kan inte provocera henne så mycket. Något annat är underliggande.)

Men egentligen, vad har jag att skriva om? Jag är trött. Kanske jag kan äta lite Ben & Jerrys och sova en stund.

(Notera: Hon säger alltid att hon är trött. Vrider in sig i lakan, vägrar se sanningen, sover bort veckor. Detta händer om och om igen. På sistonde har hon börjat se sina symptom, men bara för att hon ser dem betyder inte att hon godkänner deras existens. Det är lättare att förneka än att må bra.)