Feral Beast

Jag står i duschen och sköljer ur mitt hår när jag får syn på puffen. Den där vita duschpuffen som jag hällt duschgelé på i vad som känns som år. Och jag hatar den nu.

Så jag river sönder den.

Mina hungriga ögon letar efter något mer att riva sönder efter att duschpuffen ligger i remsor vid mina våta fötter. Hur kontrollerar du en ilska som den här – en ilska framvuxen av att en människa backats in i ett hörn och inte finner någon som vill lyssna alls? Min mage vänder sig, varv efter varv, och jag går igenom lägenheten, letar efter saker att ha sönder. Allt ska gå sönder. Och jag tänker inte följa dessa jävla regler längre. Regler om att så länge man bara går till doktorn så blir allt magiskt bättre. Regeln om att så länge du bara litar på vad de har att säga och följer dem till punkt och pricka, så blir allt vanligt och normalt. Fuck that shit. Jag följde en gång. Två gånger. Flera gånger. Sen blev allt sämre. Jag tror inte på att bli bättre – inte för mig själv.

Nu ska dörrarna spikas. Allt ska förstöras. Jag bryr mig inte längre – det finns inget att bry sig om. Världen finner sitt slut inom mig, den personliga apokalypsen påbörjas. Det finns ingen soluppgång.