Sexuella mysterium
Ett mysterium:
En odjursunge ligger på en säng (kantad med damm, skrynkliga lakan, sängkappa som omfamnar de svarta sängbenen) iklädd galaklänning (kornblå, tunn, hårda bröstvårtor) och kofta (grå, lång, ihålig); hon rör sig långsamt, sinne hindrat av att inte ha någon medicin alls i blodströmmarna. Hon delar på benen. Vem vill hon ha mellan höfterna?
(i.) Sin egna hand, tvättad med yoghurt-tvål
(ii.) Sin egna dildo, med flera olika steg, ett vibrerande separat huvud för kiltoris, långsamt låta den glida in, stöna över smärtan, sucka in i kudden, ligga i timmar och darra
(iii.) Sin älskade
(iv.) Någon hon inte känner (och aldrig borde ha mellan benen)
(v.) Någon hon inte känner (men vill känna)
(vi.) Någon hon känner (och inte vill ha mellan benen men har där alltjämt)
(vii.) Boken Våldtäkt & Romantik av Katrine Kielos
En odjursunge ligger på en säng (kantad med damm, skrynkliga lakan, sängkappa som omfamnar de svarta sängbenen) iklädd galaklänning (kornblå, tunn, hårda bröstvårtor) och kofta (grå, lång, ihålig); hon rör sig långsamt, sinne hindrat av att inte ha någon medicin alls i blodströmmarna. Hon delar på benen. Vem vill hon ha mellan höfterna?
(i.) Sin egna hand, tvättad med yoghurt-tvål
(ii.) Sin egna dildo, med flera olika steg, ett vibrerande separat huvud för kiltoris, långsamt låta den glida in, stöna över smärtan, sucka in i kudden, ligga i timmar och darra
(iii.) Sin älskade
(iv.) Någon hon inte känner (och aldrig borde ha mellan benen)
(v.) Någon hon inte känner (men vill känna)
(vi.) Någon hon känner (och inte vill ha mellan benen men har där alltjämt)
(vii.) Boken Våldtäkt & Romantik av Katrine Kielos
Nationaldag & Valdag
Nationaldagen. Jag räknas emellanåt inte som svensk – man jag är ju blond och blåögd och blek och glåmig! – för jag har ett efternamn som inte överrenstämmer med ett svenskt namn. Så jag känner mig beklämd här i icke-nationen, för jag räknas ju inte heller till mitt efternamnsland. Ett annat slags utanförskap. Ser ut som en medborgare, räknas som en medborgare, mobbas ut från medborgarskapet.
Ändå, jag firade med att köpa böcker på Modernista förlags utförsäljning. Nu har jag en hel bokhylla med deras böcker, fyndat för under en tusenlapp totalt. Mitt hjärta bankar vildsint för alla titlar, för alla ord; för Martina Lowden & Elise Karlsson & Cortazar & LeRoy & Duras & Kielos. (På natten klädde jag mig i fjädrar och frös i min nakenhet. Målade läppar, högklackar, pubishår och fjädrar. Ibland funderar jag på att raka bort alla små hårstrån från min kropp: utöva lite kontroll över mig själv. Jag har inte blivit våldtagen av en man – men jag blev påtvingad sex av en flicka en gång – men jag har blivit påtvingad en mental sjukdom av mitt sinne som bröt samman. Då vill man ha kontroll igen, när ens sinne begår mental våldtäkt om och om igen.)
Dagens: Valkort, skolsal, rösta på piraterna. En skitunge med ful mun frågade mig vem jag röstade på när jag gick ut. Jag spottade en loska mot honom. Nu får det räcka, tänkte jag, och köpte rättvisemärkt cola och odlar nu en huvudvärk. Sådär perfekt när man inte känner sig delaktig i nationen iallafall.
Ändå, jag firade med att köpa böcker på Modernista förlags utförsäljning. Nu har jag en hel bokhylla med deras böcker, fyndat för under en tusenlapp totalt. Mitt hjärta bankar vildsint för alla titlar, för alla ord; för Martina Lowden & Elise Karlsson & Cortazar & LeRoy & Duras & Kielos. (På natten klädde jag mig i fjädrar och frös i min nakenhet. Målade läppar, högklackar, pubishår och fjädrar. Ibland funderar jag på att raka bort alla små hårstrån från min kropp: utöva lite kontroll över mig själv. Jag har inte blivit våldtagen av en man – men jag blev påtvingad sex av en flicka en gång – men jag har blivit påtvingad en mental sjukdom av mitt sinne som bröt samman. Då vill man ha kontroll igen, när ens sinne begår mental våldtäkt om och om igen.)
Dagens: Valkort, skolsal, rösta på piraterna. En skitunge med ful mun frågade mig vem jag röstade på när jag gick ut. Jag spottade en loska mot honom. Nu får det räcka, tänkte jag, och köpte rättvisemärkt cola och odlar nu en huvudvärk. Sådär perfekt när man inte känner sig delaktig i nationen iallafall.
Läppar kläppar
Jag kartlägger mina läppar. De olika läppstiften är minnen i sig själva, egentligen.
1. Merlot. Det var en varm, mörk natt i staden när jag gick in på apoteket runt hörnet och köpte det. Det hade en konstig, mintchokladig smak till sig, men jag strök det över mina läppar. Sen tog jag mig över till andra sidan av Manhattan och sjönk ner i ett biosäte; jag tänkte att det skulle vara avslappnande. Några dagar senare bröt jag mitt hjärta i hälften för att jag inte förstod att man inte kan få sin lärare i säng.
2. Fox. Kylan. Jag kände mig glåmig och ville egentligen inte, men det var för hennes skull. Hennes bröllop. Där jag inte hade någon egentlig påverkan, jag var ju bara där. Jag drack för mycket och blödde från flera ställen på kroppen när jag vaknade upp nästa morgon.
3. Bara i sängen. Jag tar en liten handspegel, lägger mig raklång, smetar ut Casablanca över de putande små läpparna. De växer. Sen försöker jag hångla med spegeln, hångla med fönstret.
4. Samma kväll som jag köpte det här sög jag av min första kuk. Det var inget vidare, men jag skrattade väldigt mycket.
5. Ibland leker jag is-prinsessa. Gör mig själv så blek som jag kan bli. Går ut. Män skrattar åt mig. Är det bara likadana ishjärtan som uppskattar isansiktet?
6. Mina läppar stramas åt, plutar; SKA DU HÅNGLA MED MIG NÅGON GÅNG DÅ?
7. Imorse fick jag en gratis klubba på grannskapets pizzeria. Jag sög och sög. Fick ingen reaktion. Jag ska sluta suga på klubbor i snålblåsten mitt på torget när regnet öser ner.
8. (Jag finns inte. Jag smakar bara.)
Försommarkyssar
Värmen sänker sig bestämt över allt i lägenheten. Kyss min nacke, säger jag bestämt ut i luften, om och om igen. I ett annat land dör en kropp långsamt, och när jag vaknar av solljuset genom persiennerna på morgonen så rullar jag runt och slickar min mun. Kyss min nacke. I sängen bygger jag ett kuddtorn som skydd mot solljuset, och mina händer darrar lätt i den varma morgonluften. Min säng skriker av en ensamhet som kommer till liv någonstans i äggledarna. De värker. Kommer du snart? Dina läppar mot mig. Kom ihåg mina läppar emot dig. I solljuset försvinner minnena. Jag stirrar upp i himmelen, bländas. Allt jag ser går i blåa toner. Kyss bort mig.
You just wish there was a door that would appear that you can go disappear through
(by cornsilk)
Svetten, igen. Idag är musklerna varma, och svetten har lämnat små saltfläckar på kläderna. Jag lyssnar på Lykke Li och Lupe Fiasco i solskenet och tänker på en annan sak när jag sipprar vodka som vore det vatten. Ensamheten i den varma parken, ungefär, med grönt gräs under mina ben. När jag går och kissar i en buske känns det som om min blåsa aldrig tar slut.
När jag var liten gjorde jag det här också. Svedde min hud i solen, blev röd och fräknig, mitt hår fick en konstig blond färg, min kropp var muskler och senor och ibland något annat. Oftast var jag våt också, från alla de bäckar och vattendrag och sjöar jag slängde mig i utan minsta tanke på vad som fanns i dem. Min reaktion på när jag såg vatten var en väldigt kroppslig törst. Jag måste ha druckit litervis av Mälarens vatten i min barndom. Och idag vände jag mig lite lätt i en utav Stockholms ändlösa parker, hörde marathon-löparna andas tungt bortifrån vägen, och sörplade vodka förnöjt medan jag såg på dem från min plats under ett träd.
Jag skakar på mig när jag kommer hem. Löv faller ut ur mitt hår. I spegeln är en röd liten argsint krabba med bleka läppar. De konstiga känslorna som kommer till ytan när jag är full hade jag glömt bort – jag har varit torr så länge. Jag hade glömt värmen som sprider sig från mellan benen, den sexuella lusten som stiger i halsen, hur jag längtar och längtar...
Döden dö, ungefär
Huvudet dunkar och snurrar. När jag går över golvet – jag vet att det är ett betonggolv, huset är uppbyggt som små betonglådor på betonglådor, knappt tio år gamla – så känns det som om golvet sviktar under mina fotsteg. I hörnen ligger mat och skräpar; sådant man köper och äter när man känner en stor skuld över det hela. Eller, alltså, jag vill inte äta – igen – så jag köper småbitar, proppar i mig en gång om dagen, och väntar sen på att få somna om. Två gånger om dygnet får jag ta maxdosen av ångestdämpande. (Vad händer om jag häller upp ett piller för mycket?)
Jag fryser i sängen; solen skiner in över min säng, jag fryser ändå. Det är kallare nu än det var i vintras.
Jag vill sluta äta mat och dricka vatten helt. Bara svälja piller. Tack och lov finns det ingen ätstörning för det här – det är bara en mindre störning i sig själv. Inget som har klassificerats, analyserats, blivit till ett forum på online-communities. Jag är ingenting: det gör mig glad. Ju mindre värde jag har, desto mindre skillnad gör det när jag dör.
Jag har börjat räkna hur länge det kan gå innan folk blir oroliga. Åtminstonde tjugofyra timmar, kanske att jag lyckas med upp till en vecka. Genom åren har jag vant folk vid att jag inte hör av mig på längre tidsperioder. Det skulle kunna gå. Timmar och dagar och veckor som försvinner innan någon anar det. Tiden går så snabbt, och mycket förändras iochmed dess våldsamma gång.
Sanningen? Jag skulle kunna sjunka undan nu. Och ingen skulle märka det, egentligen – bara en lite längre tystnad.
Men om jag överlever denna dag då, frågar jag mig själv. Ja, då köper jag väl en tågbiljett och flyr från Sverige. (Igår, i mina drömmar, så tog jag en buss ut till skogens kant vid Vaxholm, och gick och gick. Jag tog skärgårdsbåtar och gick över öar, sov i skogar, väntade på att frysa ihjäl helt och hållet. Med min gula väska på ryggen och en flaska med ljummet vatten tryckt mot mitt bröst, i avsaknad av religös tro.)
There is a battlefield now
Jag står i duschen och sköljer ur mitt hår när jag får syn på puffen. Den där vita duschpuffen som jag hällt duschgelé på i vad som känns som år. Och jag hatar den nu.
Så jag river sönder den.
Mina hungriga ögon letar efter något mer att riva sönder efter att duschpuffen ligger i remsor vid mina våta fötter. Hur kontrollerar du en ilska som den här – en ilska framvuxen av att en människa backats in i ett hörn och inte finner någon som vill lyssna alls? Min mage vänder sig, varv efter varv, och jag går igenom lägenheten, letar efter saker att ha sönder. Allt ska gå sönder. Och jag tänker inte följa dessa jävla regler längre. Regler om att så länge man bara går till doktorn så blir allt magiskt bättre. Regeln om att så länge du bara litar på vad de har att säga och följer dem till punkt och pricka, så blir allt vanligt och normalt. Fuck that shit. Jag följde en gång. Två gånger. Flera gånger. Sen blev allt sämre. Jag tror inte på att bli bättre – inte för mig själv.
Nu ska dörrarna spikas. Allt ska förstöras. Jag bryr mig inte längre – det finns inget att bry sig om. Världen finner sitt slut inom mig, den personliga apokalypsen påbörjas. Det finns ingen soluppgång.
Så jag river sönder den.
Mina hungriga ögon letar efter något mer att riva sönder efter att duschpuffen ligger i remsor vid mina våta fötter. Hur kontrollerar du en ilska som den här – en ilska framvuxen av att en människa backats in i ett hörn och inte finner någon som vill lyssna alls? Min mage vänder sig, varv efter varv, och jag går igenom lägenheten, letar efter saker att ha sönder. Allt ska gå sönder. Och jag tänker inte följa dessa jävla regler längre. Regler om att så länge man bara går till doktorn så blir allt magiskt bättre. Regeln om att så länge du bara litar på vad de har att säga och följer dem till punkt och pricka, så blir allt vanligt och normalt. Fuck that shit. Jag följde en gång. Två gånger. Flera gånger. Sen blev allt sämre. Jag tror inte på att bli bättre – inte för mig själv.
Nu ska dörrarna spikas. Allt ska förstöras. Jag bryr mig inte längre – det finns inget att bry sig om. Världen finner sitt slut inom mig, den personliga apokalypsen påbörjas. Det finns ingen soluppgång.
Vi är framtidens terrorister
Studenttider. Jag känner förväntningen i luften, och trycker ner mina studieböcker i axelremsväskan och höjer volymen på musiken.
Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.
Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.
Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.
Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.
I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.
Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...
Vildungen: Ha.
Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?
Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?
Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.
Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?
Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.
Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.
Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.
Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.
I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.
Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...
Vildungen: Ha.
Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?
Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?
Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.
Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?
What's the lesser of two evils?
If a suicide bomber made to look pregnant
manages to kill her target or not?
What's the lesser of two evils?
What's the lesser of two evils?
If she kills them or dies in vain?
Nature has fixed no limits on our hopes
What's the lesser of two evils?
If a suicide bomber made to look pregnant
manages to kill her target or not?
What's the lesser of two evils?
What's the lesser of two evils?
If she kills them or dies in vain?
Nature has fixed no limits on our hopes
What's the lesser of two evils?
I slutändan: JAG är alpha & omega
Jag öppnar studieböckerna igen. Vädret i Stockholm har gett mig kväljningar hela dagen, och jag släpade mig hem på morgonen efter att ha drivit in och ut genom affärer utan att registrera vad de hade i sig. Min panna var rynkad; jag hade problem att formulera meningarna jag ville få igenom mitt sinne.
De 16 delarna i den första figuren ger tillsammans ett rörigt intryck. Man ser inget samband eller sammanhang mellan dem. De verkar utslängda på måfå. Det tycks inte finnas något "klister" som håller ihop dem till ett begripligt mönster. I den andra figuren hänger de 16 delarna ihop på ett sätt som man förstår. HELHETEN utgör enkelt något mer än summan av delarna!Jag stänger studieboken – Zigma av Bengt-Arne Bengtsson – och går mot sängen igen. Mot mitt bröst trycker jag en kudde. Det är första gången jag somnar med kläder på mig på månader; den lätta tunna kjolen faller mellan mina ben när jag vrider mig. I mina drömmar blir jag slagen, om och om igen.
When I grow up
when i grow up
i want to be a forester
run through the moss on high heels
that's what i'll do
throwing out boomerang
waiting for it to come back to me
when i grow up
i want to live near the sea
crab claws and bottles of rum
that's what i'll have
staring at the seashell
waiting for it to embrace me
Hornstull
Åk till Hornstull. Stå på sidan vart tågen går till Fruängen och Norsborg. Ha Goldfrapp i hörlurarna. I underjorden finns det inga säsonger, inget ljus, bara du. Så vem är du, där?
Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.
Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.
Tåget går.
Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.
Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.
Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.
Tåget går.
Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.
Sushi special
Huvudet värker. Utanför fönstret är det fredag och tonårspojkar visslar högt när de går med klirrande påsar och utklämda finnar, fjunig hårväxt. Jag har bara varit intresserad av en enda tonårspojke; när jag försökte säga hej då till honom så reagerade han inte.
Men det tänker jag inte på när jag blandar wasabismeten med sojasåsen och drar av fiskfilén innan jag lägger den på riskudden igen. Tittar på klockan, väntar en minut. Sedan äter jag sushibiten med fingrarna. (Börjar om processen, med alla fjorton bitar.)
Under huden darrar blodet.
Jag är en tvådelad person – en del av mig sjunker under havet emellanåt, en annan flyger över molnen. Jag åt nog upp min tvilling när jag låg i min moders mage; jag känner att jag är två olika personer emellanåt. Om inte fler. Det är fler. Min älsklingshobby är att låtsas att jag är någon annan – när jag var ung och hade högklackar så köpte män drinkar åt mig och jag gav dem en identitet som inte var min. Jag är född i Sydafrika, men har bara vaga minnen därifrån. Min pappa tog mig från min mamma och flyttade runt i en massa länder – jag växte upp på hotell medan han gick på konferenser. Jag vet vartenda skrymsels placering på hotellen i Singapore, min favoritmat är dumplings från ett gatustånd i Hong Kong. Jag höll på att utbilda mig inom management, men fick astma av de kapitalistiska tankegångarna. Nu spelar jag basfiol för småmynt.
Om du känner igen historian, käre man som surfar in här, så ber jag om ursäkt. Du var jättetrevlig, men jag var ingen för dig. Även om du sa att du inte var normal så ljuger inte dina byxor. Men du, det finns andra. Fast de kanske inte gillar sushi lika mycket som jag gör...
Provocera mera
En gång ville jag bli författare. Jag hade väldigt många tankar om skrivande, för det pulserade inuti mig, vibrerade, var som en slags extas i vilken jag fann mig själv. Sen började orden bli torra, och jag blev irriterad när sidorna förblev tomma. Sen drack jag bort all den där sorgen jag påstod att jag hade då jag inte kunde skriva, och det blev bättre.
Nu när jag har slutat dricka så sitter jag och bläddrar igenom år av svarta Moleskineböcker. Vissa rader attackerar mig, lyfter upp minnen.
Problemet med dagens läsare är att de bara tycker om vad de kan relatera till, känna igen sig i. Det stör mig. Jag vill få dem att läsa om en människa som de inte kan känna igen sig i. Injaga skräck i dem med det enklaste: okändheten.
Nej mamma, när jag var liten ville jag inte bli författare, jag ville bli provokatör.
Nu när jag har slutat dricka så sitter jag och bläddrar igenom år av svarta Moleskineböcker. Vissa rader attackerar mig, lyfter upp minnen.
Problemet med dagens läsare är att de bara tycker om vad de kan relatera till, känna igen sig i. Det stör mig. Jag vill få dem att läsa om en människa som de inte kan känna igen sig i. Injaga skräck i dem med det enklaste: okändheten.
Nej mamma, när jag var liten ville jag inte bli författare, jag ville bli provokatör.
Människoleken
Jag blir förvirrad av människor. För det mesta tror jag att alla jag omger mig med är emot mig, hatar mig, motarbetar mig; jag blir osäker på hur mycket kärlek oss emellan det fanns när det väl är över — jag ser tillbaka och allt är färgat av uppbrottet, avskedet. Jag ser tillbaka på H och allt jag ser är en kvinna för rädd eller apatisk för att säga nej till mig, och Y ser jag, jag ser mig själv som kvävande hos henne och hon var den oskuldsfulla. Men vi utnyttjade varandra.
Jag kan inte riktigt alltid förstå att det fanns kärlek i vänskapen. Dessa genomgående problem i mina relationer. Jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill kunna ha lösheten igen, inte lägga för mycket betydelse i allting, förstå att andra kan ha sina asociala stunder precis som jag, att saker tar tid, etc. Det är ju så. Med mig. Om någon visar intresse i mig blir jag helt till mig, men så fort det börjar lida några månader in blir jag rädd och tveksam, ifrågasättande av allt. I mitt tankesätt analyserar jag sönder oss, och i början var jag ju så kärleksfull och till mig.
Mitt ex kvävde mycket av vad som var jag. I eftersviterna av henne blev jag sliten mellan att vara social och att dra mig undan. En viss del av mig formas av vad andra tycker om mig, men mindre allteftersom tiden går – min nuvarande är inte hemsk, hon är underbar – men hon... Så hon sög livet ur mig. EX var hemsk, emellanåt. Hon dömde mig, fick mig att skära bort stora delar av det som var mig själv, gjorde mig till en självförnekare; jag knöt ihop mina händer, tryckte ihop mina knän, var täckt och hel och ren för henne. Och så stympad.
Det var svårt, efter henne. Många sociala interaktioner var jag helt inkapabel till, och är det fortfarande. (Men det blir långsamt bättre.) Hon kallade mig en gång, mot slutet, för gift: och om jag var det för henne, var hon det lika mycket för mig.
Länge tänkte jag på människor runt omkring mig som att de droppade gift i mig; men även att jag, med mina suicida instinkter och självförstörelsetendenser, dröp gift in i dem – hela det sociala spelet var en lång rad av förgiftning, passerandes från en person till en annan. Dropp dropp dropp.
Historians gång
Jag: Nu går jag igenom min egna historia. Den känns så full med händelser, med känslor som ännu kan röras upp, med saker som verkar vara avslutade men inte alltid är det.
Vildungen: Inte allting kan få ett slut. Det är poängen. The end is the beginning is the end. Beginning is the end is the beginning. Där du börjar, där börjar också jag; du slutar inte, där tar jag vid ännu mer. För övrigt... Historia är ett trist ämne. Det är saniterat och rensat, vinklat från vinnarnas och överlevarnas synpunkt. De har plockat bort allt de inte förstod.
Jag: De?
Vildungen: De som skrev historian. De vita männen med makt. Europa har den tråkigaste historian, för den är så torr. Läs om mayakulturen istället, Egyptien... De första kornen av civilisation. Babylon. Aborginer och maori, Påskön.
Jag: Men kan historian vändas från trist till intressant om man gör den personlig?
Vildungen: Oavsett kommer dagens historia vara helt irrelevant om ett par hundra år. Ingen bryr sig om att du dammsög idag, eller att du luktar rengöringsmedel och dina fötter värker. Det kommer inte betyda något ens om tio år. Vardagen slutar betyda något så fort den är över.
Jag: Jag försöker få ett liv igen.
Vildungen: Vad? Tyckte du inte att det livet du levde var nog?
Jag: Att ligga ensam i en säng och lukta på min egen svett? Att känna ensamheten tryckas mot mitt nyckelben, att höra hjärtat slå dovt i mitt bröst. Jag var bara ensam, och trött, med hud som föll av. Det var ett ointressant liv. Nu är mitt hår konstant blött, mina muskler värker dovt, och jag dricker te då jag sitter och vilar mellan varven.
Vildungen: Jag kan inte hjälpa att hata dig, litegrann. Mellan varven.
Jag: Då vinner jag den här omgången.
Vildungen: Inte allting kan få ett slut. Det är poängen. The end is the beginning is the end. Beginning is the end is the beginning. Där du börjar, där börjar också jag; du slutar inte, där tar jag vid ännu mer. För övrigt... Historia är ett trist ämne. Det är saniterat och rensat, vinklat från vinnarnas och överlevarnas synpunkt. De har plockat bort allt de inte förstod.
Jag: De?
Vildungen: De som skrev historian. De vita männen med makt. Europa har den tråkigaste historian, för den är så torr. Läs om mayakulturen istället, Egyptien... De första kornen av civilisation. Babylon. Aborginer och maori, Påskön.
Jag: Men kan historian vändas från trist till intressant om man gör den personlig?
Vildungen: Oavsett kommer dagens historia vara helt irrelevant om ett par hundra år. Ingen bryr sig om att du dammsög idag, eller att du luktar rengöringsmedel och dina fötter värker. Det kommer inte betyda något ens om tio år. Vardagen slutar betyda något så fort den är över.
Jag: Jag försöker få ett liv igen.
Vildungen: Vad? Tyckte du inte att det livet du levde var nog?
Jag: Att ligga ensam i en säng och lukta på min egen svett? Att känna ensamheten tryckas mot mitt nyckelben, att höra hjärtat slå dovt i mitt bröst. Jag var bara ensam, och trött, med hud som föll av. Det var ett ointressant liv. Nu är mitt hår konstant blött, mina muskler värker dovt, och jag dricker te då jag sitter och vilar mellan varven.
Vildungen: Jag kan inte hjälpa att hata dig, litegrann. Mellan varven.
Jag: Då vinner jag den här omgången.
