Feral Beast

(by cornsilk)

Svetten, igen. Idag är musklerna varma, och svetten har lämnat små saltfläckar på kläderna. Jag lyssnar på Lykke Li och Lupe Fiasco i solskenet och tänker på en annan sak när jag sipprar vodka som vore det vatten. Ensamheten i den varma parken, ungefär, med grönt gräs under mina ben. När jag går och kissar i en buske känns det som om min blåsa aldrig tar slut.

När jag var liten gjorde jag det här också. Svedde min hud i solen, blev röd och fräknig, mitt hår fick en konstig blond färg, min kropp var muskler och senor och ibland något annat. Oftast var jag våt också, från alla de bäckar och vattendrag och sjöar jag slängde mig i utan minsta tanke på vad som fanns i dem. Min reaktion på när jag såg vatten var en väldigt kroppslig törst. Jag måste ha druckit litervis av Mälarens vatten i min barndom. Och idag vände jag mig lite lätt i en utav Stockholms ändlösa parker, hörde marathon-löparna andas tungt bortifrån vägen, och sörplade vodka förnöjt medan jag såg på dem från min plats under ett träd.

Jag skakar på mig när jag kommer hem. Löv faller ut ur mitt hår. I spegeln är en röd liten argsint krabba med bleka läppar. De konstiga känslorna som kommer till ytan när jag är full hade jag glömt bort – jag har varit torr så länge. Jag hade glömt värmen som sprider sig från mellan benen, den sexuella lusten som stiger i halsen, hur jag längtar och längtar...

Jag är varm. Vilken känsla: brinnande kinder, flammande rosor som syns tydligt efter att jag tvättat mitt ansikte och gnuggat bort alla pennstreck och läppglans. Den kalla duschen kylde bara ner det yttersta hudlaget; mellan mina hårstrån i den löst uppsatta snurren i nacken så samlas små kondensationsdroppar. Jag gnider mitt finger längsmed svettfårorna och luktar på det. Svetten luktar olika på olika delar av kroppen (min).

Nacksvett: Varmt. Solkysst, om det inte är den djupaste vinter; då är det iskysst. Gatudamm, smutsiga händer. Jag älskar att kyssa nackar. Ser jag en nacke när jag är full kan jag inte hålla mig, jag måste lägga mina läppar mot den.

Armhålesvett: Syrligt. Som om man ätit syrliga små godisar från kiosken vid stationen, sådana där som kostade en krona styck och man brukade skramla småmynt och gå dit efter skolan, köpa några, knapra och suga på vägen hem medan ansiktet kniper ihop sig.

Könsvett: Ensamsexet. Att ligga med benen brett isär under sommarmånaderna och dra djupa andetag, känna de små vindpustarna från det öppna fönstret slå emot blygdläpparna. Att dra handen från nacken, över brösten – ett ensamt finger dyker ner i naveln – och sen, bara fingra lätt på könshåret, känna det, i all dess nytvättade studsighet. Strävheten.


Solen var nästan obarmhärtig för en som jag: min hud så blek och genomskinlig att varenda känslodarrning kan ses om man verkligen vill. Därför har jag tränat mig i statyposer: stram ung dam sitter och röker långa svarta cigaretter på tunnelbaneplattformen. Vidögd flicka går in och tittar långsamt, eftertänksamt på varorna (och i huvudet så spelar hon Pinks låt, I got a brand new attitude and I'm gonna wear it tonight / I wanna get in trouble / I wanna start a fight) och talar med lugn, bestämd röst med de vänliga biträdena. Jag är ett snällt odjur. Men odjur likaväl.

Men värmen steg mig åt huvudet. Jag tog mig själv och mina herrskor och min väska och gick hemåt. Värmen fick mig att skava, och jag bet på läpparna innan jag kom ihåg att jag hade fått läppstift påsatt där av försäljerskan inne på PUB. Mina läppar. Inte speciella, inte övermäktigt vackra, men jag älskar dem ändå. Älskar när de sluter sig om en kuk, om ett finger som sticks in under förspelet – jag blir aldrig så upphetsad som jag är när jag ser min flickvän suga på mina fingrar, ett i taget. Älskar att suga på körsbär, på klubbor – som när jag hade vanan att köpa diverse klubbor i en vit papperspåse och sen ta fram en efter en under dagen, suga, slicka. Som när jag suger på sugrör. Eller slutar mina läppar om en glaskant, försiktigt, dricker tålmodigt, känner varenda droppe i min strupe som alltid sluter sig.

När jag är sjuk och ser mig i spegeln är mina läppnar svullna och det är en sexuell drivenhet i min vilja. Och man är torr och fnasig. Jag undrar om man är ensam i detta? Att, när mitt kött blir febrigt och virus illrar sig runt inuti mig, att jag då söker ut min egna sexualitet och leker med den – att, när man är sjuk, finner de högsta nöjena i sin egna kropp... När jag är sjuk, och läpparna är sönderbitna, då klarar jag det inte längre, jag måste njuta av mig själv. Mina höfter, mina fingrar, och den knackiga andningen.

(Och halsen knyter sig igen.)

Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...

Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.

Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.

Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)

Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.

Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.

Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?