Feral Beast

(by cornsilk)

Svetten, igen. Idag är musklerna varma, och svetten har lämnat små saltfläckar på kläderna. Jag lyssnar på Lykke Li och Lupe Fiasco i solskenet och tänker på en annan sak när jag sipprar vodka som vore det vatten. Ensamheten i den varma parken, ungefär, med grönt gräs under mina ben. När jag går och kissar i en buske känns det som om min blåsa aldrig tar slut.

När jag var liten gjorde jag det här också. Svedde min hud i solen, blev röd och fräknig, mitt hår fick en konstig blond färg, min kropp var muskler och senor och ibland något annat. Oftast var jag våt också, från alla de bäckar och vattendrag och sjöar jag slängde mig i utan minsta tanke på vad som fanns i dem. Min reaktion på när jag såg vatten var en väldigt kroppslig törst. Jag måste ha druckit litervis av Mälarens vatten i min barndom. Och idag vände jag mig lite lätt i en utav Stockholms ändlösa parker, hörde marathon-löparna andas tungt bortifrån vägen, och sörplade vodka förnöjt medan jag såg på dem från min plats under ett träd.

Jag skakar på mig när jag kommer hem. Löv faller ut ur mitt hår. I spegeln är en röd liten argsint krabba med bleka läppar. De konstiga känslorna som kommer till ytan när jag är full hade jag glömt bort – jag har varit torr så länge. Jag hade glömt värmen som sprider sig från mellan benen, den sexuella lusten som stiger i halsen, hur jag längtar och längtar...