Hornstull
Åk till Hornstull. Stå på sidan vart tågen går till Fruängen och Norsborg. Ha Goldfrapp i hörlurarna. I underjorden finns det inga säsonger, inget ljus, bara du. Så vem är du, där?
Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.
Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.
Tåget går.
Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.
Jag minns alla gånger jag stått där. På väg för en väldigt speciell anledning – jag är ledsen över att jag inte har samma tyngd i mig längre, samma känsla av att vad jag gör har en betydelse. Nu flyter jag igenom staden, mina fötter snuddar knappt vid asfalten där jag skrapar mig igenom staden utan känsla och tanke. Meningslös.
Jag ställer mig på perrongen igen. Ser på tågen som kommer; Hairy Trees på hög volym; jag känner igen mig. Jag är yngre, jag är på väg dit för en anledning, och jag blir översköljd utav nostalgi. Kan jag åka dit igen, kan jag stå i korridoren, kan jag gå över gatan och samtidigt längta tillbaka? Kan jag krypa upp i soffan med boken och vänta, kan jag gå bort och gå någon annanstans utan att berätta, som jag gjorde? Ingen av oss brydde ju sig om någon annan. Det var enkelt.
Tåget går.
Jag tar rulltrappan upp och går nerför Hornsgatan igen. Stockholm är dränkt i regn och jag kan andas lättare.
Provocera mera
En gång ville jag bli författare. Jag hade väldigt många tankar om skrivande, för det pulserade inuti mig, vibrerade, var som en slags extas i vilken jag fann mig själv. Sen började orden bli torra, och jag blev irriterad när sidorna förblev tomma. Sen drack jag bort all den där sorgen jag påstod att jag hade då jag inte kunde skriva, och det blev bättre.
Nu när jag har slutat dricka så sitter jag och bläddrar igenom år av svarta Moleskineböcker. Vissa rader attackerar mig, lyfter upp minnen.
Problemet med dagens läsare är att de bara tycker om vad de kan relatera till, känna igen sig i. Det stör mig. Jag vill få dem att läsa om en människa som de inte kan känna igen sig i. Injaga skräck i dem med det enklaste: okändheten.
Nej mamma, när jag var liten ville jag inte bli författare, jag ville bli provokatör.
Nu när jag har slutat dricka så sitter jag och bläddrar igenom år av svarta Moleskineböcker. Vissa rader attackerar mig, lyfter upp minnen.
Problemet med dagens läsare är att de bara tycker om vad de kan relatera till, känna igen sig i. Det stör mig. Jag vill få dem att läsa om en människa som de inte kan känna igen sig i. Injaga skräck i dem med det enklaste: okändheten.
Nej mamma, när jag var liten ville jag inte bli författare, jag ville bli provokatör.
En flod, ett minne, två år
Ett minne från längesen stiger upp i mig. Det är den tiden på året igen. Jag minns ett brustet hjärta från dåtiden – mitt brustna hjärta. Jag går igenom anteckningsböcker från dåtiden och finner så mycket som jag glömt. Det finns mycket som yras upp, som vore det damm, och virvlar i ljuset/avsaknaden av ljuset.
Två år sen:
Att sitta här, vid fönstret, och att kedjeröka och bränna sina fingrar, torka ut sina läppar, men att gör det ändå, och känna den långsamma läkeprocessen som börjar. Andra människor försöker ge mig tröstande ord, men jag har inget mot denna tunga sorg som ligger i munnen, i handen, i fötterna. Jag tänker på honom och på alla dessa små drömmar och fantasier jag haft, de intensiva nätterna då jag legat och tryckt händerna mot värkande punkter av mig själv. Tankarna beter sig som tjock rök. (Hur mycket jag ville ha honom, hur litet jag fick utav honom.)
Jag fortsätter upptäcksfärden. Inuti mig finns floden: jag andas djupt innan jag låter virvlarna ta tag i mig och dra mig under. Hoppas att jag inte missbedömde något, att jag kommer stiga upp i tid.
*
Två år sen:
Att sitta här, vid fönstret, och att kedjeröka och bränna sina fingrar, torka ut sina läppar, men att gör det ändå, och känna den långsamma läkeprocessen som börjar. Andra människor försöker ge mig tröstande ord, men jag har inget mot denna tunga sorg som ligger i munnen, i handen, i fötterna. Jag tänker på honom och på alla dessa små drömmar och fantasier jag haft, de intensiva nätterna då jag legat och tryckt händerna mot värkande punkter av mig själv. Tankarna beter sig som tjock rök. (Hur mycket jag ville ha honom, hur litet jag fick utav honom.)
*
Jag fortsätter upptäcksfärden. Inuti mig finns floden: jag andas djupt innan jag låter virvlarna ta tag i mig och dra mig under. Hoppas att jag inte missbedömde något, att jag kommer stiga upp i tid.
Live from my heart, it's a Saturday night
Jag blir alltid så irriterad på lördagskvällar. De är den tråkigaste delen av veckan för mig.
Mina naglar målade plommonlila, mina läppar orangeröda. Jag pillar på en illvillig porsak som byggt näste under min vänsta näsvinge. Just då vill jag bara ha en kompis med certifiering inom piercing och tatuering: hudsmärta ter sig aldrig så underbart som när man är uttråkad.
Det är på lördagarna jag vill pierca tungan, läppen, septumet kanske, och så ta hål igen i mina öron. Kirurgiskt stål, renlighet, och sen läkningen.
Läkningen. Läkningen är så renande. Jag har aldrig piercat mig, bara drömt om det – men vad jag gjort är att tatuerat mig. Jag minns det flagnande svarta, den tjocka sörjan som man spred över för att hålla den fin. Att sova med plastfolie fasttejpad på ryggen. Att rena sig själv dagligen, tålmodigt.
Jag vill ha en nål emot huden, tusen varv i sekunden, trycka in bläck igen. Visserligen kved jag i tystnad första gången, men när jag stod där i studion på skakiga rådjursben så sa jag: ja, ja, gör det igen! För alltid märkt, med ord och symboler som egentligen bara har en djup betydelse för mig. Mitt egna språk, min egna sinnesvärld, förevigad på min kropp. Halvt gömd under kläder, beroende på vad jag har på mig.
Så. Lördagar. Allt jag gör är att gräva in ett finger i naveln, skrapa av ett hudlager, och sen sätta på tv:n. Min lägenhet jäser med smuts och tankar och kläder som försvinner. (Fyller en plastflaska med vatten och lägger den brevid mig i sängen. Jag tror jag ska flytta bädden så att jag kan sitta lutad mot sängen närhelst jag vill. Eller: triviala tankar som jag inte kan lägga ifrån mig, del tvåhundra.)
Mina naglar målade plommonlila, mina läppar orangeröda. Jag pillar på en illvillig porsak som byggt näste under min vänsta näsvinge. Just då vill jag bara ha en kompis med certifiering inom piercing och tatuering: hudsmärta ter sig aldrig så underbart som när man är uttråkad.
Det är på lördagarna jag vill pierca tungan, läppen, septumet kanske, och så ta hål igen i mina öron. Kirurgiskt stål, renlighet, och sen läkningen.
Läkningen. Läkningen är så renande. Jag har aldrig piercat mig, bara drömt om det – men vad jag gjort är att tatuerat mig. Jag minns det flagnande svarta, den tjocka sörjan som man spred över för att hålla den fin. Att sova med plastfolie fasttejpad på ryggen. Att rena sig själv dagligen, tålmodigt.
Jag vill ha en nål emot huden, tusen varv i sekunden, trycka in bläck igen. Visserligen kved jag i tystnad första gången, men när jag stod där i studion på skakiga rådjursben så sa jag: ja, ja, gör det igen! För alltid märkt, med ord och symboler som egentligen bara har en djup betydelse för mig. Mitt egna språk, min egna sinnesvärld, förevigad på min kropp. Halvt gömd under kläder, beroende på vad jag har på mig.
Så. Lördagar. Allt jag gör är att gräva in ett finger i naveln, skrapa av ett hudlager, och sen sätta på tv:n. Min lägenhet jäser med smuts och tankar och kläder som försvinner. (Fyller en plastflaska med vatten och lägger den brevid mig i sängen. Jag tror jag ska flytta bädden så att jag kan sitta lutad mot sängen närhelst jag vill. Eller: triviala tankar som jag inte kan lägga ifrån mig, del tvåhundra.)
Satellites
Min tankegång stagnerar – jag börjar känna mig som allt annat. Som en kropp svald av önskan om sömnen. Det finns ingen vardag när allt man gör är att sova, vakna, och kanske äta. Det är så lite för mig att göra. Jag dricker ett glas vatten och lägger mig sen igen med en bunt papper i den smala etthundratjugo-centimetersängen. Ibland förändras en åsikt snabbt – men jag avfärdar oftast dessa ögonblick. Vifta bort, vay, vay!
Ibland kan man låta dem få komma ut. En bubbla, uppblåst, som till slut spricker. Det går bra det med. Någon dag får jag tala om wabi-sabi också, men just nu, blås en bubbla, låt den spricka. Tadaa.
Bleka kopior, jobbig värme från kroppen brevid mig. Jag kan ju försöka vara ärlig mot någon. Alla ord ska vägas innan de lämnar min mun, och jag vill vägra kännas vid mitt förflutna, min historia. Jag har inga förlorade vänner, ingen familj, inga misslyckade förföringar av smarta män. Jag har inget, ska inte ha något. Min egna kärlek kan få strypa mig. Inget brådskar. Allt tråkar.
Saker gör ont. Jag orkar inte med min kropps snabba förfall.
Jag vill inte ha någon familj. Vill inte svara på deras samtal. Myggbett, rakbladsbett. Mina bröstvårtor vill inte, skulderbladen skaver igen. Vem har du lagt dig emot, vem har du blivit? För jag känner inte dig längre, känner ingen längre.
Försvinn.
Ibland kan man låta dem få komma ut. En bubbla, uppblåst, som till slut spricker. Det går bra det med. Någon dag får jag tala om wabi-sabi också, men just nu, blås en bubbla, låt den spricka. Tadaa.
Bleka kopior, jobbig värme från kroppen brevid mig. Jag kan ju försöka vara ärlig mot någon. Alla ord ska vägas innan de lämnar min mun, och jag vill vägra kännas vid mitt förflutna, min historia. Jag har inga förlorade vänner, ingen familj, inga misslyckade förföringar av smarta män. Jag har inget, ska inte ha något. Min egna kärlek kan få strypa mig. Inget brådskar. Allt tråkar.
Saker gör ont. Jag orkar inte med min kropps snabba förfall.
Jag vill inte ha någon familj. Vill inte svara på deras samtal. Myggbett, rakbladsbett. Mina bröstvårtor vill inte, skulderbladen skaver igen. Vem har du lagt dig emot, vem har du blivit? För jag känner inte dig längre, känner ingen längre.
Försvinn.
Like two strangers turning into dust
Varför blir jag så berörd av uppgifterna om hur man precisionsmedicinerar psykiskt lidande soldater? För att det skulle kunna ske förebyggande, före krigen? För att det verkar så orimligt att det skulle fungera utan att övriga känslomekanismer påverkas? För att jag därför fantiserar om soldaterna som medborgare, som pappor? Eller bara för att minnen utan känslor för tanken till det rigida, opåverkbara?Sanningen är nog att jag inte vill att det ska vara möjligt att glömma vissa saker. Jag vill att den som torterat och dödat ska lida av det, att det ska märkas. Allt annat är som att tysta en bön eller ett vittnesmål.
Minnen. Och att glömma. Det är vackert att tänka på att man kan ta ett piller, utsätta sig själv för elektriska shockar, och sedan glömma. Det verkar vara en kollektivt undertryckt dröm, egentligen, det här om att få glömma: att selektivt få skära bort de delar som smärtar en. Det behöver inte ens handla om att man har skadat någon annan, gjort någon illa: det kan vara den där gången när man fantiserade så mycket om vikarien när man var elva år att man kände den där första pirrningen och gick och kissade och kom på att man faktiskt ville ha sex med honom. Minnen man trycker undan iallafall, men som har den fantastiska förmågan att stiga upp från djupen iallafall.
Jag är emot glömskan. Min flickvän berättar för mig hur hennes morfar ibland börjar kyssa henne, hur han inte minns de korrekta sätten att uppföra sig med henne. Å ena sidan vill jag säga: det är svårt att stå emot henne, hon är så älskvärd. Å andra sidan kan jag inte tänka mig hur mycket det smärtar mormodern att inte längre bli ihågkommen av sin man som hon varit gift med i över sextio år. Man glömmer naturligt, med åldern, med psykets fantastiska krafter att trycka undan minnen.
Det är typiskt att finna det beundransvärt att minnas, men jag har börjat föra en kamp emot glömskan. Även om det bara är det tysta godkännandet av vardagen där man sjunker ner i en lunkande takt och glömmer. Jag har inget emot vardagen, men jag vill inte glömma. Visserligen, jag kommer inte kunna leva vilt hela mitt liv, leva rövarpiratlivet öppet, jag vill ha barn och hus och sådant typiskt tråkigt; men när jag går in i det vill jag finna en fred med mina minnen istället för att plågas av dem.
Jag märker att folk har en fantastisk talang för att undvika fred med minnen, för att utforska dem. Vi väljer något annat istället, än för att ta itu med dem. Jag vill inte förringa processen: den är plågsam och gör så att även jag blir illamående (under skrivandet av dessa ord har en feber stigit upp bakom min panna och sipprat ut i huden) men varför undvika den?
På min MacBook har jag ett dokument, döpt mementos. I den skriver jag ner minnen. Det finns många utav dem. Det finns många stunder då jag vill censurera mig själv, vill förneka att jag faktiskt tänkt så, levt så, men vad skulle sådan förnekelse göra för mig? Jag väljer sanningen igen. Den är inte alltid lika smärtsam som man tror. Och man vet alltid vad sanningen är: den känns i revbenen. Även om jag skäms, eller mår illa av minnena, eller de får mig att gråta, så leder det nånvart. Att minnas är det som behövs.
Jag kan inte tala om krigsoffer. Jag känner bara till mindre krig, personliga intima krig: inte sådana där man håller i metall med svettiga händer och hoppas på det bästa. Jag bara tala om det jag känner till. De som lidit genom annat kanske är drivna till den punkten där de behöver glömma, även om jag finner det en billig utväg. Hur kan man växa om man inte minns? Kanske vi kan göra det, även om vi glömmer allt vi gjort, allt vi varit. Vem vet...
Datorers minnen sviktar. Imorgon går jag och köper ett USB-minne; gult. Jag har en urgammal dator från 2003 som samlar damm i ett hörn av min lägenhet; den enda anledningen att jag behåller den är för att den har runt hundratalet dokument på sig, tiotusen sånger, och alldeles för många bilder. Jag måste göra något med dem innan datorn gör sin sista hostning. (Jag hatar Dell, jag hatar Windows. Ge mig Apple.) Jag måste erkänna, jag har längtat efter att överföra vissa låtar och bränna mix-CDs på min laptop. Sen ska jag skicka dem till min flickvän: om hon reagerar på dem eller inte är kanske inte lika viktigt. Hon finns där likväl. Långt borta. (Det är en annan historia, F., spara den.)
Jag är emot glömskan. Min flickvän berättar för mig hur hennes morfar ibland börjar kyssa henne, hur han inte minns de korrekta sätten att uppföra sig med henne. Å ena sidan vill jag säga: det är svårt att stå emot henne, hon är så älskvärd. Å andra sidan kan jag inte tänka mig hur mycket det smärtar mormodern att inte längre bli ihågkommen av sin man som hon varit gift med i över sextio år. Man glömmer naturligt, med åldern, med psykets fantastiska krafter att trycka undan minnen.
Det är typiskt att finna det beundransvärt att minnas, men jag har börjat föra en kamp emot glömskan. Även om det bara är det tysta godkännandet av vardagen där man sjunker ner i en lunkande takt och glömmer. Jag har inget emot vardagen, men jag vill inte glömma. Visserligen, jag kommer inte kunna leva vilt hela mitt liv, leva rövarpiratlivet öppet, jag vill ha barn och hus och sådant typiskt tråkigt; men när jag går in i det vill jag finna en fred med mina minnen istället för att plågas av dem.
Jag märker att folk har en fantastisk talang för att undvika fred med minnen, för att utforska dem. Vi väljer något annat istället, än för att ta itu med dem. Jag vill inte förringa processen: den är plågsam och gör så att även jag blir illamående (under skrivandet av dessa ord har en feber stigit upp bakom min panna och sipprat ut i huden) men varför undvika den?
På min MacBook har jag ett dokument, döpt mementos. I den skriver jag ner minnen. Det finns många utav dem. Det finns många stunder då jag vill censurera mig själv, vill förneka att jag faktiskt tänkt så, levt så, men vad skulle sådan förnekelse göra för mig? Jag väljer sanningen igen. Den är inte alltid lika smärtsam som man tror. Och man vet alltid vad sanningen är: den känns i revbenen. Även om jag skäms, eller mår illa av minnena, eller de får mig att gråta, så leder det nånvart. Att minnas är det som behövs.
Jag kan inte tala om krigsoffer. Jag känner bara till mindre krig, personliga intima krig: inte sådana där man håller i metall med svettiga händer och hoppas på det bästa. Jag bara tala om det jag känner till. De som lidit genom annat kanske är drivna till den punkten där de behöver glömma, även om jag finner det en billig utväg. Hur kan man växa om man inte minns? Kanske vi kan göra det, även om vi glömmer allt vi gjort, allt vi varit. Vem vet...
Datorers minnen sviktar. Imorgon går jag och köper ett USB-minne; gult. Jag har en urgammal dator från 2003 som samlar damm i ett hörn av min lägenhet; den enda anledningen att jag behåller den är för att den har runt hundratalet dokument på sig, tiotusen sånger, och alldeles för många bilder. Jag måste göra något med dem innan datorn gör sin sista hostning. (Jag hatar Dell, jag hatar Windows. Ge mig Apple.) Jag måste erkänna, jag har längtat efter att överföra vissa låtar och bränna mix-CDs på min laptop. Sen ska jag skicka dem till min flickvän: om hon reagerar på dem eller inte är kanske inte lika viktigt. Hon finns där likväl. Långt borta. (Det är en annan historia, F., spara den.)
