Feral Beast

Min tankegång stagnerar – jag börjar känna mig som allt annat. Som en kropp svald av önskan om sömnen. Det finns ingen vardag när allt man gör är att sova, vakna, och kanske äta. Det är så lite för mig att göra. Jag dricker ett glas vatten och lägger mig sen igen med en bunt papper i den smala etthundratjugo-centimetersängen. Ibland förändras en åsikt snabbt – men jag avfärdar oftast dessa ögonblick. Vifta bort, vay, vay!

Ibland kan man låta dem få komma ut. En bubbla, uppblåst, som till slut spricker. Det går bra det med. Någon dag får jag tala om wabi-sabi också, men just nu, blås en bubbla, låt den spricka. Tadaa.



Bleka kopior, jobbig värme från kroppen brevid mig. Jag kan ju försöka vara ärlig mot någon. Alla ord ska vägas innan de lämnar min mun, och jag vill vägra kännas vid mitt förflutna, min historia. Jag har inga förlorade vänner, ingen familj, inga misslyckade förföringar av smarta män. Jag har inget, ska inte ha något. Min egna kärlek kan få strypa mig. Inget brådskar. Allt tråkar.

Saker gör ont. Jag orkar inte med min kropps snabba förfall.

Jag vill inte ha någon familj. Vill inte svara på deras samtal. Myggbett, rakbladsbett. Mina bröstvårtor vill inte, skulderbladen skaver igen. Vem har du lagt dig emot, vem har du blivit? För jag känner inte dig längre, känner ingen längre.

Försvinn.