Feral Beast

Jag blir alltid så irriterad på lördagskvällar. De är den tråkigaste delen av veckan för mig.

Mina naglar målade plommonlila, mina läppar orangeröda. Jag pillar på en illvillig porsak som byggt näste under min vänsta näsvinge. Just då vill jag bara ha en kompis med certifiering inom piercing och tatuering: hudsmärta ter sig aldrig så underbart som när man är uttråkad.

Det är på lördagarna jag vill pierca tungan, läppen, septumet kanske, och så ta hål igen i mina öron. Kirurgiskt stål, renlighet, och sen läkningen.

Läkningen. Läkningen är så renande. Jag har aldrig piercat mig, bara drömt om det – men vad jag gjort är att tatuerat mig. Jag minns det flagnande svarta, den tjocka sörjan som man spred över för att hålla den fin. Att sova med plastfolie fasttejpad på ryggen. Att rena sig själv dagligen, tålmodigt.

Jag vill ha en nål emot huden, tusen varv i sekunden, trycka in bläck igen. Visserligen kved jag i tystnad första gången, men när jag stod där i studion på skakiga rådjursben så sa jag: ja, ja, gör det igen! För alltid märkt, med ord och symboler som egentligen bara har en djup betydelse för mig. Mitt egna språk, min egna sinnesvärld, förevigad på min kropp. Halvt gömd under kläder, beroende på vad jag har på mig.

Så. Lördagar. Allt jag gör är att gräva in ett finger i naveln, skrapa av ett hudlager, och sen sätta på tv:n. Min lägenhet jäser med smuts och tankar och kläder som försvinner. (Fyller en plastflaska med vatten och lägger den brevid mig i sängen. Jag tror jag ska flytta bädden så att jag kan sitta lutad mot sängen närhelst jag vill. Eller: triviala tankar som jag inte kan lägga ifrån mig, del tvåhundra.)