En flod, ett minne, två år
Ett minne från längesen stiger upp i mig. Det är den tiden på året igen. Jag minns ett brustet hjärta från dåtiden – mitt brustna hjärta. Jag går igenom anteckningsböcker från dåtiden och finner så mycket som jag glömt. Det finns mycket som yras upp, som vore det damm, och virvlar i ljuset/avsaknaden av ljuset.
Två år sen:
Att sitta här, vid fönstret, och att kedjeröka och bränna sina fingrar, torka ut sina läppar, men att gör det ändå, och känna den långsamma läkeprocessen som börjar. Andra människor försöker ge mig tröstande ord, men jag har inget mot denna tunga sorg som ligger i munnen, i handen, i fötterna. Jag tänker på honom och på alla dessa små drömmar och fantasier jag haft, de intensiva nätterna då jag legat och tryckt händerna mot värkande punkter av mig själv. Tankarna beter sig som tjock rök. (Hur mycket jag ville ha honom, hur litet jag fick utav honom.)
Jag fortsätter upptäcksfärden. Inuti mig finns floden: jag andas djupt innan jag låter virvlarna ta tag i mig och dra mig under. Hoppas att jag inte missbedömde något, att jag kommer stiga upp i tid.
*
Två år sen:
Att sitta här, vid fönstret, och att kedjeröka och bränna sina fingrar, torka ut sina läppar, men att gör det ändå, och känna den långsamma läkeprocessen som börjar. Andra människor försöker ge mig tröstande ord, men jag har inget mot denna tunga sorg som ligger i munnen, i handen, i fötterna. Jag tänker på honom och på alla dessa små drömmar och fantasier jag haft, de intensiva nätterna då jag legat och tryckt händerna mot värkande punkter av mig själv. Tankarna beter sig som tjock rök. (Hur mycket jag ville ha honom, hur litet jag fick utav honom.)
*
Jag fortsätter upptäcksfärden. Inuti mig finns floden: jag andas djupt innan jag låter virvlarna ta tag i mig och dra mig under. Hoppas att jag inte missbedömde något, att jag kommer stiga upp i tid.
Kommentarer
Trackback
