Like two strangers turning into dust
Varför blir jag så berörd av uppgifterna om hur man precisionsmedicinerar psykiskt lidande soldater? För att det skulle kunna ske förebyggande, före krigen? För att det verkar så orimligt att det skulle fungera utan att övriga känslomekanismer påverkas? För att jag därför fantiserar om soldaterna som medborgare, som pappor? Eller bara för att minnen utan känslor för tanken till det rigida, opåverkbara?Sanningen är nog att jag inte vill att det ska vara möjligt att glömma vissa saker. Jag vill att den som torterat och dödat ska lida av det, att det ska märkas. Allt annat är som att tysta en bön eller ett vittnesmål.
Minnen. Och att glömma. Det är vackert att tänka på att man kan ta ett piller, utsätta sig själv för elektriska shockar, och sedan glömma. Det verkar vara en kollektivt undertryckt dröm, egentligen, det här om att få glömma: att selektivt få skära bort de delar som smärtar en. Det behöver inte ens handla om att man har skadat någon annan, gjort någon illa: det kan vara den där gången när man fantiserade så mycket om vikarien när man var elva år att man kände den där första pirrningen och gick och kissade och kom på att man faktiskt ville ha sex med honom. Minnen man trycker undan iallafall, men som har den fantastiska förmågan att stiga upp från djupen iallafall.
Jag är emot glömskan. Min flickvän berättar för mig hur hennes morfar ibland börjar kyssa henne, hur han inte minns de korrekta sätten att uppföra sig med henne. Å ena sidan vill jag säga: det är svårt att stå emot henne, hon är så älskvärd. Å andra sidan kan jag inte tänka mig hur mycket det smärtar mormodern att inte längre bli ihågkommen av sin man som hon varit gift med i över sextio år. Man glömmer naturligt, med åldern, med psykets fantastiska krafter att trycka undan minnen.
Det är typiskt att finna det beundransvärt att minnas, men jag har börjat föra en kamp emot glömskan. Även om det bara är det tysta godkännandet av vardagen där man sjunker ner i en lunkande takt och glömmer. Jag har inget emot vardagen, men jag vill inte glömma. Visserligen, jag kommer inte kunna leva vilt hela mitt liv, leva rövarpiratlivet öppet, jag vill ha barn och hus och sådant typiskt tråkigt; men när jag går in i det vill jag finna en fred med mina minnen istället för att plågas av dem.
Jag märker att folk har en fantastisk talang för att undvika fred med minnen, för att utforska dem. Vi väljer något annat istället, än för att ta itu med dem. Jag vill inte förringa processen: den är plågsam och gör så att även jag blir illamående (under skrivandet av dessa ord har en feber stigit upp bakom min panna och sipprat ut i huden) men varför undvika den?
På min MacBook har jag ett dokument, döpt mementos. I den skriver jag ner minnen. Det finns många utav dem. Det finns många stunder då jag vill censurera mig själv, vill förneka att jag faktiskt tänkt så, levt så, men vad skulle sådan förnekelse göra för mig? Jag väljer sanningen igen. Den är inte alltid lika smärtsam som man tror. Och man vet alltid vad sanningen är: den känns i revbenen. Även om jag skäms, eller mår illa av minnena, eller de får mig att gråta, så leder det nånvart. Att minnas är det som behövs.
Jag kan inte tala om krigsoffer. Jag känner bara till mindre krig, personliga intima krig: inte sådana där man håller i metall med svettiga händer och hoppas på det bästa. Jag bara tala om det jag känner till. De som lidit genom annat kanske är drivna till den punkten där de behöver glömma, även om jag finner det en billig utväg. Hur kan man växa om man inte minns? Kanske vi kan göra det, även om vi glömmer allt vi gjort, allt vi varit. Vem vet...
Datorers minnen sviktar. Imorgon går jag och köper ett USB-minne; gult. Jag har en urgammal dator från 2003 som samlar damm i ett hörn av min lägenhet; den enda anledningen att jag behåller den är för att den har runt hundratalet dokument på sig, tiotusen sånger, och alldeles för många bilder. Jag måste göra något med dem innan datorn gör sin sista hostning. (Jag hatar Dell, jag hatar Windows. Ge mig Apple.) Jag måste erkänna, jag har längtat efter att överföra vissa låtar och bränna mix-CDs på min laptop. Sen ska jag skicka dem till min flickvän: om hon reagerar på dem eller inte är kanske inte lika viktigt. Hon finns där likväl. Långt borta. (Det är en annan historia, F., spara den.)
Jag är emot glömskan. Min flickvän berättar för mig hur hennes morfar ibland börjar kyssa henne, hur han inte minns de korrekta sätten att uppföra sig med henne. Å ena sidan vill jag säga: det är svårt att stå emot henne, hon är så älskvärd. Å andra sidan kan jag inte tänka mig hur mycket det smärtar mormodern att inte längre bli ihågkommen av sin man som hon varit gift med i över sextio år. Man glömmer naturligt, med åldern, med psykets fantastiska krafter att trycka undan minnen.
Det är typiskt att finna det beundransvärt att minnas, men jag har börjat föra en kamp emot glömskan. Även om det bara är det tysta godkännandet av vardagen där man sjunker ner i en lunkande takt och glömmer. Jag har inget emot vardagen, men jag vill inte glömma. Visserligen, jag kommer inte kunna leva vilt hela mitt liv, leva rövarpiratlivet öppet, jag vill ha barn och hus och sådant typiskt tråkigt; men när jag går in i det vill jag finna en fred med mina minnen istället för att plågas av dem.
Jag märker att folk har en fantastisk talang för att undvika fred med minnen, för att utforska dem. Vi väljer något annat istället, än för att ta itu med dem. Jag vill inte förringa processen: den är plågsam och gör så att även jag blir illamående (under skrivandet av dessa ord har en feber stigit upp bakom min panna och sipprat ut i huden) men varför undvika den?
På min MacBook har jag ett dokument, döpt mementos. I den skriver jag ner minnen. Det finns många utav dem. Det finns många stunder då jag vill censurera mig själv, vill förneka att jag faktiskt tänkt så, levt så, men vad skulle sådan förnekelse göra för mig? Jag väljer sanningen igen. Den är inte alltid lika smärtsam som man tror. Och man vet alltid vad sanningen är: den känns i revbenen. Även om jag skäms, eller mår illa av minnena, eller de får mig att gråta, så leder det nånvart. Att minnas är det som behövs.
Jag kan inte tala om krigsoffer. Jag känner bara till mindre krig, personliga intima krig: inte sådana där man håller i metall med svettiga händer och hoppas på det bästa. Jag bara tala om det jag känner till. De som lidit genom annat kanske är drivna till den punkten där de behöver glömma, även om jag finner det en billig utväg. Hur kan man växa om man inte minns? Kanske vi kan göra det, även om vi glömmer allt vi gjort, allt vi varit. Vem vet...
Datorers minnen sviktar. Imorgon går jag och köper ett USB-minne; gult. Jag har en urgammal dator från 2003 som samlar damm i ett hörn av min lägenhet; den enda anledningen att jag behåller den är för att den har runt hundratalet dokument på sig, tiotusen sånger, och alldeles för många bilder. Jag måste göra något med dem innan datorn gör sin sista hostning. (Jag hatar Dell, jag hatar Windows. Ge mig Apple.) Jag måste erkänna, jag har längtat efter att överföra vissa låtar och bränna mix-CDs på min laptop. Sen ska jag skicka dem till min flickvän: om hon reagerar på dem eller inte är kanske inte lika viktigt. Hon finns där likväl. Långt borta. (Det är en annan historia, F., spara den.)
Kommentarer
Trackback
