Feral Beast

Huvudet dunkar och snurrar. När jag går över golvet – jag vet att det är ett betonggolv, huset är uppbyggt som små betonglådor på betonglådor, knappt tio år gamla – så känns det som om golvet sviktar under mina fotsteg. I hörnen ligger mat och skräpar; sådant man köper och äter när man känner en stor skuld över det hela. Eller, alltså, jag vill inte äta – igen – så jag köper småbitar, proppar i mig en gång om dagen, och väntar sen på att få somna om. Två gånger om dygnet får jag ta maxdosen av ångestdämpande. (Vad händer om jag häller upp ett piller för mycket?)

Jag fryser i sängen; solen skiner in över min säng, jag fryser ändå. Det är kallare nu än det var i vintras.

Jag vill sluta äta mat och dricka vatten helt. Bara svälja piller. Tack och lov finns det ingen ätstörning för det här – det är bara en mindre störning i sig själv. Inget som har klassificerats, analyserats, blivit till ett forum på online-communities. Jag är ingenting: det gör mig glad. Ju mindre värde jag har, desto mindre skillnad gör det när jag dör.

Jag har börjat räkna hur länge det kan gå innan folk blir oroliga. Åtminstonde tjugofyra timmar, kanske att jag lyckas med upp till en vecka. Genom åren har jag vant folk vid att jag inte hör av mig på längre tidsperioder. Det skulle kunna gå. Timmar och dagar och veckor som försvinner innan någon anar det. Tiden går så snabbt, och mycket förändras iochmed dess våldsamma gång.

Sanningen? Jag skulle kunna sjunka undan nu. Och ingen skulle märka det, egentligen – bara en lite längre tystnad.

Men om jag överlever denna dag då, frågar jag mig själv. Ja, då köper jag väl en tågbiljett och flyr från Sverige. (Igår, i mina drömmar, så tog jag en buss ut till skogens kant vid Vaxholm, och gick och gick. Jag tog skärgårdsbåtar och gick över öar, sov i skogar, väntade på att frysa ihjäl helt och hållet. Med min gula väska på ryggen och en flaska med ljummet vatten tryckt mot mitt bröst, i avsaknad av religös tro.)