TV-tankar
Då jag befinner mig i ett stadium av absolut trötthet och mina fötter är kalla, så håller jag mig hemma och trycker in ord på tangentbordet, knappar på fjärrkontrollen. Fylls med tankar angående dessa serier jag knaprat dagligen i flera år.
That 70's Show: Jag finner Topher Grace så totalt outhärdlig. Hans skämt är pinsamt dåliga, det svider om honom, och hans ego skiner rakt igenom all slags skapad trevlighet. Och han är precis likadan i alla roller. Och i intervjuer är han självbelåten, så nöjd med att vara känd. Jag får känslan av total avsaknad på självinsikt, på hur ensam detta beteende kan göra honom – för inga som han jobbade med på The 70's Show verkar ju vilja umgås med honom, och filmbolagen tvekar att ge honom en egen film, rädda för att han inte kan bära en film själv.
House: Jag och House har ett jobbigt förhållande. Ibland står jag inte ut med hur kameran zoomar in i hans ansikte sådär fem minuter innan avsnittet tar slut och hans inser vilket problem patienten har – bestämt aldrig lupus/SLE – och ibland stör jag mig på hans medarbetare som går runt i cirklar, uppfyllda med ångest och undertryckta kåtviljor. Sen, så är det stunder, då han är alldeles perfekt. Då avsnitten är uppbygda med en exakt dramatisk precision och man hänger sig fast vid allt, helt fascinerad. De stundera är underbara, jag älskar House igen. Allt blir bra då.
Ugly Betty: Betty, vad hände? Måste du vara så jobbig? Jag avskyr att titta på denna serie för du är så blek mot alla andra karaktärer, suger dig fast på pojkar som bryter ditt hjärta i tusen bitar – som Daniel, som Henry – och ger upp Gio som kanske skulle ha kunnat ge dig något hållbart. Nej, jag tittar inte på serien för din skull. Du är så jobbig att se på. Jag ser på det hela för Marc, för Wilhelmina, för Amandas djävulska leende. Inte för Betty. Betty är som ett mobboffer man inte kan hjälpa.
Gilmore Girls: Alltså. Den här serien ger mig popkulturell ståfräs, och sen blir jag helt kär igen – det är ju liksom vardag, men ändå en intressant vardag. Inga stora dödskonflikter, bara hur jobbigt det är att konstant vara den duktiga dottern, den duktiga eleven, och välja den duktiga pojken. Jag gillar Rory bäst när hon gör uppror och skiter i allt – men de känns som så halvdana uppror, egentligen, men men. Lorelai är som en övervuxen tonåring, vilket jag finner fascinerande – men mest, mest av allt, tycker jag om neurotiska Paris och Rorys pojkvänner. Eller, ja, akademian. Studierna. Smartheten som flyter där, konstant närvarande. Att det är det minst konstiga: intelligensen. Hyllandet av den. Sådant gör mig glad; och jag drömmer mig iväg till Yale, till prep schools, där jag studsar runt i glädje över att bli intellektuellt utmanad dagligen.
Top Model: NEJ FY FAN INTE DET HÄR IGEN. Ändå har jag emellanåt svårt att trycka bort det. Åtminstonde när det kommer till de första fem säsongerna. De andra är lättare. De trollband mig inte lika mycket.
That 70's Show: Jag finner Topher Grace så totalt outhärdlig. Hans skämt är pinsamt dåliga, det svider om honom, och hans ego skiner rakt igenom all slags skapad trevlighet. Och han är precis likadan i alla roller. Och i intervjuer är han självbelåten, så nöjd med att vara känd. Jag får känslan av total avsaknad på självinsikt, på hur ensam detta beteende kan göra honom – för inga som han jobbade med på The 70's Show verkar ju vilja umgås med honom, och filmbolagen tvekar att ge honom en egen film, rädda för att han inte kan bära en film själv.
House: Jag och House har ett jobbigt förhållande. Ibland står jag inte ut med hur kameran zoomar in i hans ansikte sådär fem minuter innan avsnittet tar slut och hans inser vilket problem patienten har – bestämt aldrig lupus/SLE – och ibland stör jag mig på hans medarbetare som går runt i cirklar, uppfyllda med ångest och undertryckta kåtviljor. Sen, så är det stunder, då han är alldeles perfekt. Då avsnitten är uppbygda med en exakt dramatisk precision och man hänger sig fast vid allt, helt fascinerad. De stundera är underbara, jag älskar House igen. Allt blir bra då.
Ugly Betty: Betty, vad hände? Måste du vara så jobbig? Jag avskyr att titta på denna serie för du är så blek mot alla andra karaktärer, suger dig fast på pojkar som bryter ditt hjärta i tusen bitar – som Daniel, som Henry – och ger upp Gio som kanske skulle ha kunnat ge dig något hållbart. Nej, jag tittar inte på serien för din skull. Du är så jobbig att se på. Jag ser på det hela för Marc, för Wilhelmina, för Amandas djävulska leende. Inte för Betty. Betty är som ett mobboffer man inte kan hjälpa.
Gilmore Girls: Alltså. Den här serien ger mig popkulturell ståfräs, och sen blir jag helt kär igen – det är ju liksom vardag, men ändå en intressant vardag. Inga stora dödskonflikter, bara hur jobbigt det är att konstant vara den duktiga dottern, den duktiga eleven, och välja den duktiga pojken. Jag gillar Rory bäst när hon gör uppror och skiter i allt – men de känns som så halvdana uppror, egentligen, men men. Lorelai är som en övervuxen tonåring, vilket jag finner fascinerande – men mest, mest av allt, tycker jag om neurotiska Paris och Rorys pojkvänner. Eller, ja, akademian. Studierna. Smartheten som flyter där, konstant närvarande. Att det är det minst konstiga: intelligensen. Hyllandet av den. Sådant gör mig glad; och jag drömmer mig iväg till Yale, till prep schools, där jag studsar runt i glädje över att bli intellektuellt utmanad dagligen.
Top Model: NEJ FY FAN INTE DET HÄR IGEN. Ändå har jag emellanåt svårt att trycka bort det. Åtminstonde när det kommer till de första fem säsongerna. De andra är lättare. De trollband mig inte lika mycket.
Kommentarer
Trackback
