Två liv i all enkelhet
Odjuren har gått och lagt sig igen. De väntar på kärleken.
Hon ska snart korsa land och rike och vattenmassor och komma till mig. Hon kommer. Jag behöver bara långsamt strypa tiden som ligger emellan henne och mig. Hur dödar man bäst tid?
Jag gör en lista över möjliga svar, väljer ett. Anmäler mig till en kurs och vaknar tidigare på morgonen. Det är ett av samhällets mest effektiva trick: det här att shockas när man vaknar tidigt, för allt i detta land är förlagt till att börja så tidigt så att man inte kan få i sig konstiga tankar och idéer. Sådan röta kan ju äta upp oss inifrån.
Så jag vaknar obönhörligt tidigt. Jag hör hur odjuren lider av den grymma morgonen, de kryper ihop, undan för ljuset, och jag klappar dem förstrött innan jag snubblar genom lägenheten och ramlar in i någonting. Mina ögon är grumliga medan jag klär på mig, fyllda med gult grus. I mitt bakhuvud registrerar jag ett ljud, sedan är det borta igen. Jag sätter på mig mina hörlurar sist, slår på musiken, höjer volumen, går ut. Världen öppnar sig: min otroligt lilla värld. Jag ser vägen framför mig redan. Känner tyngden av böcker mot höften.
Dagarna går. Ibland framåt, oftast bakåt. Man tittar åt olika håll och ser en spegel som reflekterar ens hela liv. Jag förstår inte folk som kan bo på samma ställe i tre år och gå till samma skola i lika många år; som pendlar måndag till fredag och studerar plikttroget, gör sina läxor, plitar ner duktiga ord, städar rummet, har ett socialt liv, skaffar jobb, skaffar partner, dör. Jag har aldrig förstått matematiken bakom den: viljan bakom denna matematik. Jag inser att i detta ämne, där har jag inget som jag kan tala om. Istället får jag gå brevid, titta på ljusen. Hitta min egna väg.
Med dessa tankar så kommer natten. Så kommer odjuren upp från sina djupa vrår. De river mig i ryggen.
Det bästa med att ha ett funtkionellt liv är att man kan leva ett dysfunktionellt liv bakom denna förgrund, och folk behöver inte veta.
Tanken får mig att le: på tunnelbanan med mitt lysande röda läppstift, när jag kommer hem och värmer rester från gårdagen; när jag beger mig ut igen istället för att göra läxorna. I fake it so real I am beyond fake.
Hon ska snart korsa land och rike och vattenmassor och komma till mig. Hon kommer. Jag behöver bara långsamt strypa tiden som ligger emellan henne och mig. Hur dödar man bäst tid?
Jag gör en lista över möjliga svar, väljer ett. Anmäler mig till en kurs och vaknar tidigare på morgonen. Det är ett av samhällets mest effektiva trick: det här att shockas när man vaknar tidigt, för allt i detta land är förlagt till att börja så tidigt så att man inte kan få i sig konstiga tankar och idéer. Sådan röta kan ju äta upp oss inifrån.
Så jag vaknar obönhörligt tidigt. Jag hör hur odjuren lider av den grymma morgonen, de kryper ihop, undan för ljuset, och jag klappar dem förstrött innan jag snubblar genom lägenheten och ramlar in i någonting. Mina ögon är grumliga medan jag klär på mig, fyllda med gult grus. I mitt bakhuvud registrerar jag ett ljud, sedan är det borta igen. Jag sätter på mig mina hörlurar sist, slår på musiken, höjer volumen, går ut. Världen öppnar sig: min otroligt lilla värld. Jag ser vägen framför mig redan. Känner tyngden av böcker mot höften.
Dagarna går. Ibland framåt, oftast bakåt. Man tittar åt olika håll och ser en spegel som reflekterar ens hela liv. Jag förstår inte folk som kan bo på samma ställe i tre år och gå till samma skola i lika många år; som pendlar måndag till fredag och studerar plikttroget, gör sina läxor, plitar ner duktiga ord, städar rummet, har ett socialt liv, skaffar jobb, skaffar partner, dör. Jag har aldrig förstått matematiken bakom den: viljan bakom denna matematik. Jag inser att i detta ämne, där har jag inget som jag kan tala om. Istället får jag gå brevid, titta på ljusen. Hitta min egna väg.
Med dessa tankar så kommer natten. Så kommer odjuren upp från sina djupa vrår. De river mig i ryggen.
Det bästa med att ha ett funtkionellt liv är att man kan leva ett dysfunktionellt liv bakom denna förgrund, och folk behöver inte veta.
Tanken får mig att le: på tunnelbanan med mitt lysande röda läppstift, när jag kommer hem och värmer rester från gårdagen; när jag beger mig ut igen istället för att göra läxorna. I fake it so real I am beyond fake.
Kommentarer
Trackback
