Feral Beast

Studenttider. Jag känner förväntningen i luften, och trycker ner mina studieböcker i axelremsväskan och höjer volymen på musiken.

Jag har aldrig tagit studenten. Jag kommer aldrig att ta den.

Jag såg på när min klass sprang ut, långtifrån tittade jag på dem. Jag drack en screwdriver och gick hem. Det var inte så mycket mer än det till det, men jag ville inte vara en del av det. Har aldrig velat. Poängen med att fira att man överlevt tre år av vardagstristess och snart kommer slänga sig in i ännu mera tristess, det förstår jag inte.

Jag går till en byggnad som liknar ett institut. I luften där dallrar krossade förväntningar, hopplöshet, och insikten om att man föralltid är stämplad som lite utav en idiot för att man hamnat här. Tiden går långsamt, och det finns ingen förlåtelse. Det finns inga pengar. Detta är något man gör för att man inte klarade av det vanliga livet. Och det känns precis som gymnasiet, fast så mycket värre – folk är vuxna, men slängs tillbaka till tonårsförvillelsen, och de driver inuti sig själva. De sprakar med ilska. De sjunker neråt.

Emellanåt tröttnar jag på att gå dit, och jag kommer inte. Såklart, jag får ta ett straff för detta, och för det så brukar jag hålla mig ännu längre bortåt. Åker buss genom staden tills det blir kväll.

I en busskur finns en affisch av moderaterna: Använd din röst för fler jobb inom Europa. Jobb. Hur ska vi sysselsätta alla? Vad för jobb kommer vi att få? Min generation vet svaret, iallafall vi som redan fallit igenom sprickorna: det finns inga meningsfulla jobb. Allt vi kommer att göra är att vända hamburgare på snabbmatskedjor, att kränga reklam på ett eller annat sätt i temporära anställningar, och att hoppa från litet jobb till litet jobb, samla år av småkunskap tills vi står där, igen. Och börjar om cykeln av småjobb.

Jag: Om jag någonsin mår bra nog igen att börja jobba...

Vildungen: Ha.

Jag: Om jag blir det... Då kommer jag väl bli tvingad till att ta småjobb? Sådana själadödande jobb? Som kommer att leda till sammanbrott igen?

Vildungen: O ja. Känner du din hoppfulla framtid framför dig nu?

Jag: Jag har känt den länge. Folk säger att det inte kommer bli så. Men jag tror inte jag känner... Att jag vill ha en sådan framtid. Ingen vill, såklart, men detta är min generations framtid. Inte alla kan bli copywriters, inte alla kan sälja vintageplagg i små boutiques. Inte alla kan bli modedesigners eller skådespelare. Vi söker oss alla mot något alltför högt satt mål. Få av oss kommer nå dit. Alla generationer gör så här, men den här verkar vara mer förblindad än andra.

Vildungen: Din generation har redan börjat falla samman. Den saknar allt i jämförelse med generationer utomlands. Ni kommer inte få någonting. Ni kommer förlora allt. En hel generation terrorister har fötts, formats och börjar nu inse meningslösheten. Din generation kommer att driva fram filosofin om att allt saknar mening, att allt inte har en klar förklaring. En generation av existensiella självmordsbombare. Är du stolt?