Feral Beast

Jag: Jag är rädd.

Vildungen: (gäspar) Vad är du rädd för nu då?

Jag: Tänk om allt bara blir värre. Tänk om jag bara blir värre. En konstant spiral, pekandes neråt. Alla skyltar pekar ditåt, alla vägar leder neråt. Till slut är man inger mer än en sluttning.

Vildungen: Allt blir bättre. Oroa dig inte, lilla ångestbarn. Man märker att du är född och uppvuxen i KRIS och KATASTROF. Du bär alla märken av de senaste tjugo åren men vill inte erkänna att de lämnat något märke på dig när de väldigt tydligt har. Allting blir bättre, vi fixar ihop oss igen, och vi glömmer. Det är kanske inte vad en nine-eleven-unge vill höra, men det är sanningen. Vi glömmer allt.

Jag: MEN TÄNK OM DET INTE BLIR BÄTTRE DÅ! Tänk om du bara blir vildare, och jag blir mer som du, så att alla lägen är du, all poesi är du, alla rädslor och triumfer och lyckor och hjärtan är du.

Vildungen: Ja, men känner du inte hur det är bättre så? Att jag blir vildare så att någon åtminstonde är det. Sluta sterilisera ditt liv, erkänn att du vill leva med tovor i håret och kantstötta skor och smutsiga kläder som luktar av veckor. Erkänn. Du vill ha det så.

Jag: Men du skulle kunna bli civiliserad du med. Tam, som ett tamdjur.

Vildungen: Tja, javisst, men jag vill inte det. Så du vet. Nu har vi lagt ut de första strecken på vart detta krig kommer hållas. Snart kan vi börja på de riktiga förberedelserna.

Jag: Fred var ändå något som började tråka ut mig.