Feral Beast

En ny morgon. Jag har vått hår, nyduschad kropp: ändå dryper svetten från alla hålor och skrev och gropar i mig. Jag är sminkad, det känns väldigt konstlat. Som att jag kan känna pudermasken över huden, och vill plocka av den, säga, jag är inte så ful som ni tror; jag är fulare. Att skrämma slag på människor nuförtiden är så lätt. Plocka bort kvinnotidningarna, och där är du. I all din naturliga hemskhet. Pubishår och hud som ramlar av; naglar som skivar sig, faktumet att du biter av hudbitar och sväljer dem hela; svettdroppar och hår och finnar och porer. Sådan skönhet.

Jag tänker alldeles för mycket på sopor. Speciellt nu när bananflugorna surrar runt här i hemmets vrår, sniffar ut död avhämtningsmat och sniffar ut mig, där jag halvsover med öppen mun och sovmask. Små, små tankar, korn av tankar, snurrar inuti mig, hummar medan jag tittar på soptornen, tidningsberget. (Att bygga en geografi på förfall, del två, om man säger så.)

• Jag kommer nog aldrig att röra vid en kuk igen. Jag vet inte hur jag känner inför detta. Sådana konstiga organ, egentligen, men det finns en viss charm i hur hård en kuk kan vara, och att dra i huden, retas: att långsamt suga av en kuk, föra den längre bak i halsen tills dreglet rinner och han inte kan hålla sig längre. Men att en kuk ska vara så jävla häftigt bara för att det är en kuk irriterar mig. Min fitta får mindervärdighetskomplex.
• Mina grannar har tjocka klumpedunsfötter; tunga röster; och jag hör dem röra sig hela dagen för att sedan bryta ut i våldsamma samtal på kvällen. Jag lyssnar på ilskna röster, på orgasmer, på alkoholslurrandet, och sen höjer jag volymen på iTunes. Låt vara, för denna gång. (Men ibland vill jag hämnas. Rejält.)
• Jag har en dyr anteckningsbok liggande på en pall, ett par meter ifrån mig. Jag köpte den med tanken att fylla med allt jag ville ge mig flickvän. Berättelser, bilder, allt. Jag är fortfarande ihop med henne, men jag vet inte vad jag ska göra med boken. Jag har så många minnessaker från våra få dagar tillsammans. I fjärran land hör jag henne vakna. Hon lärde mig dricka apelsinjuice, men sen svälter hon utan mig. Skinnochben-flickan. Jag älskar henne så mycket att det gör ont emellanåt. (Vilken kliché.)
• Tunnelbanan smyger förbi utanför mitt fönster. Jag funderar på att skjuta på en uppgift jag fått av bostadsföreningen och bara åka in till staden och läsa en bok. Fast, sen känner jag mig trött, och vill sova, vill måla naglarna, vill krypa upp i sängen och sucka varmt, stöna högt.

Mitt hår torkar. Det är dags att göra ett val. (Och kanske sluta citera rapsånger när folk frågar mig om saker.)