Alfabetet: det personliga
A:
Allting börjar. Det är det hemska. Allting har en början, och den är väldigt lätt att minnas, för början känns alltid vacker – det vackra med början är att man kan gräva bakåt och bakåt i historian tills man hittar början såsom man själv vill ha den. Det finns kanske inte en ultimat början för många skeenden, det finns många. Rota i lådor, hitta fler, rota i minnen, fyll dig själv utav olika ställen att börja på.
B:
Barndomen. Det finns många teorier inom vetenskapsmännen. De mäter värden från barndomen, evaluerar information och manipulerar värden. Barnen leker genom åren, alltid föds det någon ny, alltid flyttar någon: man växer så snabbt och de vuxna förstår hur gamla de blir när de ser på den mest vilda ungdomen: helt ofjättrad från åldersnoja och med smuts under naglarna från sandlådan.
När jag var liten var jag envis. Jag minns mycket mer, men mest av allt minns jag envisheten. Jag slogs och bråkades och lät mina naglar växa långa bara för att kunna rivas. Mitt hår var en röra av blonda strån, jag tuggade på dockor och kissade på gröna gräsmattor. Det tog år att tämja ytan.
Vetenskapsmän och Freud och andra diskuterar barndomen. Jag säger: jag slickade på stolpar, jag ville ha det jag inte kunde ha, det är så enkelt. Min samtalsterapeut säger: Var det verkligen så enkelt? Jag slutar besöka henne.
C:
Jag brukade beskriva mina livsval som cykler. Att man faktiskt kunde mäta hur länge jag var intresserad av något. Jag tappar det väldigt snabbt. Det kommer och går. Inombords kände jag hur fågeln fenix föddes och dog, om och om igen.
D:
När jag var liten förlorade jag någon. En död, som det brukar gå. Jag var så liten, knappt medveten, knappt öppen för världen. Och så stirrade döden på mig och jag förstod inte vad den försökte säga och skrek i ren rädsla. En dog, flera överlevde, jag bland dem. Döden kan ibland vara sådär hemskt löljigt liten, i att det krävs så lite, så absolut lite, för att den ska inträffa. Snäpp snipp snapp, så var livet slut. Ungefär.
Tio år senare gick jag i en vinterdvala genom staden, då jag kände en doft. Den dödas doft. Jag vände mig om efter personen som bar doften, följde efter. Ville lägga armarna om personen, le, säga att allt var bra igen, vi var tillsammans igen, jag har väntat på dig att komma tillbaka. Trots att jag vet att det inte finns någon återvändo från döden så trodde jag so absolut på att den personen, DEN PERSONEN, att den var mig kär. Allt genom en doft.
Parfymer som säljs i dussintalet. Jag köper en viss doft. Jag undrar om folk som kommit mig nära och sen försvunnit ur mina liv kommer ihåg min doft. Om det får dem att känna sig vilsna i sin egna nostalgi som jag. Jag spenderar timmar i parfymavdelningar, sniffar provstickor, varvar med kaffebönor, börjar om. Jag letar efter minnen bland flaskorna. De finns där: en minnesfabrik. (Vart hittar jag dig där? Du hittar mig under Coco Chanel Mademoiselle & Karl Lagefeld Kapsule vol II: Floriental. Ibland under den enkla lotusblomessänsen.)
Allting börjar. Det är det hemska. Allting har en början, och den är väldigt lätt att minnas, för början känns alltid vacker – det vackra med början är att man kan gräva bakåt och bakåt i historian tills man hittar början såsom man själv vill ha den. Det finns kanske inte en ultimat början för många skeenden, det finns många. Rota i lådor, hitta fler, rota i minnen, fyll dig själv utav olika ställen att börja på.
B:
Barndomen. Det finns många teorier inom vetenskapsmännen. De mäter värden från barndomen, evaluerar information och manipulerar värden. Barnen leker genom åren, alltid föds det någon ny, alltid flyttar någon: man växer så snabbt och de vuxna förstår hur gamla de blir när de ser på den mest vilda ungdomen: helt ofjättrad från åldersnoja och med smuts under naglarna från sandlådan.
När jag var liten var jag envis. Jag minns mycket mer, men mest av allt minns jag envisheten. Jag slogs och bråkades och lät mina naglar växa långa bara för att kunna rivas. Mitt hår var en röra av blonda strån, jag tuggade på dockor och kissade på gröna gräsmattor. Det tog år att tämja ytan.
Vetenskapsmän och Freud och andra diskuterar barndomen. Jag säger: jag slickade på stolpar, jag ville ha det jag inte kunde ha, det är så enkelt. Min samtalsterapeut säger: Var det verkligen så enkelt? Jag slutar besöka henne.
C:
Jag brukade beskriva mina livsval som cykler. Att man faktiskt kunde mäta hur länge jag var intresserad av något. Jag tappar det väldigt snabbt. Det kommer och går. Inombords kände jag hur fågeln fenix föddes och dog, om och om igen.
D:
När jag var liten förlorade jag någon. En död, som det brukar gå. Jag var så liten, knappt medveten, knappt öppen för världen. Och så stirrade döden på mig och jag förstod inte vad den försökte säga och skrek i ren rädsla. En dog, flera överlevde, jag bland dem. Döden kan ibland vara sådär hemskt löljigt liten, i att det krävs så lite, så absolut lite, för att den ska inträffa. Snäpp snipp snapp, så var livet slut. Ungefär.
Tio år senare gick jag i en vinterdvala genom staden, då jag kände en doft. Den dödas doft. Jag vände mig om efter personen som bar doften, följde efter. Ville lägga armarna om personen, le, säga att allt var bra igen, vi var tillsammans igen, jag har väntat på dig att komma tillbaka. Trots att jag vet att det inte finns någon återvändo från döden så trodde jag so absolut på att den personen, DEN PERSONEN, att den var mig kär. Allt genom en doft.
Parfymer som säljs i dussintalet. Jag köper en viss doft. Jag undrar om folk som kommit mig nära och sen försvunnit ur mina liv kommer ihåg min doft. Om det får dem att känna sig vilsna i sin egna nostalgi som jag. Jag spenderar timmar i parfymavdelningar, sniffar provstickor, varvar med kaffebönor, börjar om. Jag letar efter minnen bland flaskorna. De finns där: en minnesfabrik. (Vart hittar jag dig där? Du hittar mig under Coco Chanel Mademoiselle & Karl Lagefeld Kapsule vol II: Floriental. Ibland under den enkla lotusblomessänsen.)
Kommentarer
Trackback
