Är man en idiot, så är man det
Hon blir sur. Eller arg. Eller ledsen. Jag vet inte med henne. Hon loggar ut. Jag stirrar på den tomma ikonen länge, känner att jag nog förtjänade det där.
Samtidigt: jag orkar inte. Jag är utmattad, fylld av medicin som dämpar allt och förhöjer darrningarna, dåtiden tar kontakt med nutiden (gamla sociala kontakter ramlar in, skapar tumult) och jag inser att när jag försöker vara öppen sårar jag henne bara. När jag försöker förstå finner jag en vägkloss ivägen, men den ligger inuti mig. Min empati förhindras, jag suckar, jag vill vara där för henne men å andra sidan vet jag inte om jag kan det.
Vill säga till henne: lev ditt liv utan mig, och få henne att förstå det. Varför håller hon sig fast vid något hopp om mig om det aldrig kommer infrias?
I min lägenhet känner jag mig alltmer isolerad; klockan är halv fem på morgonen och ljuset kryper längsmed trädgrenarna, fåglarna kvittrar. Morgonen kommer. Tyngden av att vara här, ett hundra dagar av ensamhet, den blir påfallande tung igen. Jag känner att jag borde göra slut. Hon kommer inte hitta det hon söker i mig, även om vi är lyckliga just nu. Även om hon säger att det inte är mitt val att göra just nu.
Och nu? Nu ska jag resa mig från sängen och ta maxdosen av sömnpiller och ångestdämpande och förhoppningsvis sova bort alltihop. (Jag och min käft, jag och mina fingrar. Jag och mina jävla problem, vi går till sömns nu. Syns på andra sidan morgonen.)
Samtidigt: jag orkar inte. Jag är utmattad, fylld av medicin som dämpar allt och förhöjer darrningarna, dåtiden tar kontakt med nutiden (gamla sociala kontakter ramlar in, skapar tumult) och jag inser att när jag försöker vara öppen sårar jag henne bara. När jag försöker förstå finner jag en vägkloss ivägen, men den ligger inuti mig. Min empati förhindras, jag suckar, jag vill vara där för henne men å andra sidan vet jag inte om jag kan det.
Vill säga till henne: lev ditt liv utan mig, och få henne att förstå det. Varför håller hon sig fast vid något hopp om mig om det aldrig kommer infrias?
I min lägenhet känner jag mig alltmer isolerad; klockan är halv fem på morgonen och ljuset kryper längsmed trädgrenarna, fåglarna kvittrar. Morgonen kommer. Tyngden av att vara här, ett hundra dagar av ensamhet, den blir påfallande tung igen. Jag känner att jag borde göra slut. Hon kommer inte hitta det hon söker i mig, även om vi är lyckliga just nu. Även om hon säger att det inte är mitt val att göra just nu.
Och nu? Nu ska jag resa mig från sängen och ta maxdosen av sömnpiller och ångestdämpande och förhoppningsvis sova bort alltihop. (Jag och min käft, jag och mina fingrar. Jag och mina jävla problem, vi går till sömns nu. Syns på andra sidan morgonen.)
Kommentarer
Postat av: die puppe
Om dina (kommande?) 100 dagar i ensamhet - några (upplyftande? lindrande? förgörande?) ord:
Hundsommar, och svettsjukan står ur de
sanka markerna -
Den är på väg.
Hör!
Plocka djävulsmärkets bruna druva ur
min nacke, smaka den, och jag skall
osäkra mitt hjärta!
Obönhörligt -
Håret som tuggar sig ur mitt ädla hu-
vud, som jag baxar ut ur mitt höga torn.
Det växer sig fullt och kostbart, det
blir mig för mäktigt, sött och tungt.
(Mare Kandre, ur Bebådelsen)
För den delen tror jag visst hon kan finna det hon söker i dig. Om inte - har du något att erbjuda som hon inte visste att hon sökte.
Postat av: Feral
Åh Mare. Hon kan lindra/förvärra en hel del med sina ord.
(Och kanske finner hon något i mig. Tron på det kommer och går. Allt i konstant flux.)
Trackback
